Under månaderna som jag hade i Florida, skrev jag varje vecka ett brev till mig själv, ett rått brev som den nakna sanningen om att vara tusentals mil hemifrån i en miljö som var motsatsen till min trygghetszon. Idag hittade jag breven, ungefär ett halvår efter att dem var skrivna och ångesten, glädjen, kärleken och frustrationen som var nedskribblde med en rosa penna på ett tjock papper gav mig förståelse, förståelse för hur viktiga dem månaderna var, hur viktiga striderna, kamperna, glädjeropen och kärleken som fanns där var, hur de var grunden för utveckligen som kom, hur de var grunden för den karaktär som nu är jag. En stor del av dessa brev handlar om en tjej, om en vänskap och om hur den ger själen kraft. Jag vet inte, om det är en avsaknad av inspiration nu eller om det bara finns ett behov av att visa upp hjärtats väg till dagens nutid. Skulle chansa på det senaste, att jag letade efter en text som gjorde henne rättvisa, hon i vars famn och kärlek jag fann trygghet. Så här nedan är ännu en text, som skrevs för några månader sedan, i slutet av maj när vi gick hand i hand på otrampad mark. 

----

Tiden springer iväg, som om den sprang för ett pris, för att hinna först till en utsatt mållinje. Men även om tiden springer ett maraton här och även om min tid här snart är slut så hittar tankarstormar små kryphål för att kunna krypa under mitt skinn, under mitt skal. Hur den hittar vägar att kasta mig ur balans. Hur tillbakablickar till ett liv i engagemangets tecken får mig att ifrågasätta min nyfunna närvaro, får mig att ifrågasätta hans kallelse. Jag dras med i upphetsningen av ett liv i påverkans kraft. 

Jag sätter mig på en bänk, på ett golv, på en säng, ensam med mina tankar, ensam med den orkan som härjar inombords. Liksom tystnaden faller så slåss varje tanke efter en plats att kalla hem, de kämpar för överlevnad inom mitt förstånds väggar. Tystnaden ger kampen för mycket utrymme, ger den för mycket luft att andas, för mycket plats att kalla hem. Så jag går in, går in ett kallt rum, ser två vänner sova till tonerna av en AC som droppar vatten och blåser kall luft. Fingrarna glider över tangentbordet, låter dem skapa ord som ger insidan rättvisa, ord som talar om den kamp som tankarna, känslorna och hjärtat måste föra för att hitta en strategi för överlevnad, en som håller längre än fem ynka minuter. 

Jag tänker tillbaka, ser tillbaka på den dag som har gått, på de stunder av lycka och olycka som den har bjudit på. Om stunderna av totalt utanförskap, missförstånd och besvikelse men samtidigt en påminnelse om de stunder som bestått av glädje, av vänskap och av en kärlekens kopp som aldrig rinner över men som alltid bör vara full. Vi sitter vid de skitiga borden i cafeterian och mittemot mig sitter tjejen som är min ständiga följeslagare, min förlängda arm, min skarpa klippa. Hon låter mig öppna hjärtat sköra dörrar, låter mig släppa på det tryck som ständigt ligger mot mitt bröst, hon låter mig externt uttrycka vad han lär mig, vad hans utmaningar är här och nu. Jag berättar om de strider som ligger som band för själen, för hjärtat, det som hindrar mig att blomma ut. Om stressen, om dess konsekvenser. Jag delar mina sorgebarn och hon tar min hand och med ett litet finurligt skratt viskar hennes röst att hon älskar mig, jag som är hennes partner in crime. 

Vrår av mitt inre må gråta en tår eller två för de käftsmällar som Kina har bjudit på men hjärtat dansar av den vänskap, den kärlek, den omslutande famn som jag har funnit i henne, som jag har välsignats med. En gåva från honom som bor oss om ovan, ett sätt att visa att min mening är här och att min mening är nu. Du sa att detta var en plats för livslånga vänskaper, en plats att bygga upp för att sedan kunna bygga vidare. Och din trofasthet är återigen vunnen, återigen bevisad, att du håller vad du lovar, menar vad du säger och du sa att en livslång vänskap skulle bli funnen och här är den. Holland och Sverige i ett evigt band. 

Det finns så många stunder, så många stunder som hjärtats kopp rinner över. Så många stunder som mitt hjärta fylls av kärlek, så mycket kärlek för de som omringar mig, här och nu. Jag gråter lyckotårar över hur mycket kärlek som finns här, i den här platsen, över hur mycket kärlek ett begränsat antal människor kan skapa. 

Det finns människor här som har fått mitt hjärta att slå volter, flera gånger om. Människor vars ord, vars kramar ger hopp, ger glädje, visar på den kärlek som lever inom oss. Varenda människor här är fantastisk, varenda en är unik och varenda en gör mina dagar till en bättre upplevelse tack vare deras existens. 

Det är en fantastisk plats och äntligen så är det en trygg plats. En trygg plats där jag har funnit trygga människor, mina trygga människor, i vars famnar mitt hjärta kan vila. Låt mig berätta några historier om varför mitt hjärta dansar salsa till varje andetag. Om hur sårbarheten hittade vänner på andra sidan jorden, om hur människor som jag endast känt i lite mer än en månad har fått delar av mitt hjärta, nycklar in till min själ, hur dem har förtjänat tillgång till mina känslor. 

• Det finns en tjej, en fantastisk sådan. Vi hittade varandra redan från början, förlitade oss på varandra, drog oss till varandra, ville finnas där för varandra. Hon är en välsignelse bortom ord. Vi har gråtit, vi har skrattat och vi har funnit tröst i varandras sårbarhet. Vi springer efter varandra i stunder av tvivel och förtvivlan, håller oss ansvariga för varandra. Håller efter varandra i det som är litet så väl som i det som är stort. Vi delar shoppinglistor, går genom regn för att handla glass tillsammans en onsdagkväll och skrattar åt samma humor men vänskapen når också så många fler djup än så. Vi delar bitar av samma historia, kommer från samma bakgrund, grundar oss på samma tankebanor. Vi sitter vid köksbordet och pratar, delar tankar om livet, om kampen i att förstå sitt eget livs värde, kampen i att grunda sig i Guds kärlek. Vi finner så mycket liv i varandra, får så mycket utbyte av varandra. Vi älskar och blir älskade av varandra, grundar vår vänskap på något djupare än att vi säger ’palmtree’ varje gång vi känner igen oss i varandra. 

• Sedan finns det ännu en tjej, ännu en fantastisk sådan. Hon är allting som jag inte är, två personligheters motsats. Hon använder slang i varannan mening, är en jeanstjej och kan spela fler instrument än vad jag kan räkna till och sjunger som en ängel. Men hon är också så mycket djupare, så mycket mer än att hon skrattar åt alla skämt eller hennes iver att lära sig svenska. Hon bryr sig så innerligt, älskar människor så genuint. Hon gör små saker, säger små ord men de har en så mycket större betydelse än vad hon någonsin kunde ana. Hon vet förmodligen inte att varje gång hon vill lära sig ett nytt svenskt ord så dansar mitt hjärta eller att när hon kommer till där jag sitter och vi pratar en stund om innerliga saker och så frågar hon om jag vill be med henne för hur outreach-teamen kommer se ut. Och hon vet inte om det men när hon ber om att vi ska hamna på samma team så gråter vartenda cell av tacksamhet. Hon är inspirerande, så genuin, en sådan glädjespridare. Hennes skratt, hennes humor, hennes energi får hela omgivningen att garva. Det är inspirerande att höra dina ord, de håller så mycket visdom men också så mycket kärlek. Få ord kan beskriva den glädje som hon sprider, den kärlek som hon delar, den tryggheten som hon ger, den närvaron som får mig att känna mig trygg på en plats som är mil bort ifrån vad jag håller om. 

Det finns så mycket kärlek här, så många vänskaper som byggs för att bygga oss starkare. Det finns så  många historier som jag skulle kunna berätta, som många vänskaper som jag vill dela med mig av, som jag vill visa världen. 

Det finns inte riktigt ord att beskriva hur mycket dessa människor kommer betyda för mig när vårt äventyr går mot sitt slut, det äventyret som knappt har börjat än. Men mitt hjärta längtar efter att få spendera tid, att få investera tid i människor som får mig att känna såhär, som får mig att känna kärlek, trygghet och vänskap när ens värld vänds upp och ner. Och här nedan följer en liten, liten del av alla de människor som utgör en så stor del av mitt liv just nu:

 

 

Photo cred: Grace Clarke

 

Ett blankt papper och ett huvud som går på högvarv.  Det är mer än tusen tankar som går genom huvudet när hela ens värld, allt som var ens existens förvandlas till något nytt, när ens verklighet blir en annan. När det skiljer ett hav och tusentals mil mellan den verklighet som var och den verklighet som nu är. Och det är en intensiv och omtumlande verklighet. Vi lever i samma hus, spenderar alla dygnets timmar tillsammans och för sju dagar sedan var vi totala främlingar för varandra. Det finns så mycket liv här, så mycket kärlek, så mycket tålamod, så mycket nåd.

Den överrumplar mig ofta, den här platsen överrumplar mig. Det är en plats av frihet men också en plats av tillväxt, utmaningar och av ständigt förändring men framförallt är det en plats där Guds närvaro regerar. En plats med olika människor, olika bakgrunder och olika personligheter men med en gemensam avsikt, att ära honom med allt vi har, allt vi gör, allt vi är. Allt till honom, han som har kallat oss till att bära hans namn till dem som inte hört hans röst, sett hans mirakel eller känt hans närvaro.

Det är en plats av kärlek, en plats av frihet, en plats av tillbedjan och också en plats av ständig förändring, ständig förbättring, ständigt liv. En plats fylld till bredden, till höjden, till längden med liv och liv i överflöd. 

2014, jag har längtat efter dig. Längtat efter att du ska komma, komma och smeka mig med dina oskrivna blad, med dina drömmar och med din ovisshet. Jag vet med största möjliga säkerhet att du kommer förvandla mig och ge mig drömmar som mitt hjärta inte vet om än. 

2014, du kommer ge mig liv. Nytt liv. Hos dig kommer jag att göra saker som jag aldrig förr har gjort. Jag kommer att leva på andra sidan jorden, leva för andra människor, leva enbart på hans kärlek. Hos dig kommer jag att finna människor, människor som jag kommer växa med, växa av och växa genom. Hos dig kommer världen lära mig uppskatta livet, kärleken och allt som ryms därimellan.

2014, du kommer att välta mig. Hos dig kommer hjärtat att känna smärta, hos dig kommer förvandling göra ont och hos dig kan kärleken kännas strypt. Hos dig kommer jag tro att kärleken kvävts och styrkan gömts och jag kommer tro att närvaron är bortblåst, att hans vilja slutar innan den knappt har börjat. 

 Men 2014, du kommer också att ge mig mer kärlek, hopp och tro än ens min vildaste fantasin kunde förutspå. Du kommer förverkliga sedan länge bevarade drömmar och du kommer att ge mig ett liv som jag aldrig kommer vilja byta ut. Du kommer att mäta mitt hjärtas begär och hos dig kommer jag finna mig själv.

 2014, du kommer att vara konkret. I dig kommer jag skriver fler och fler lovsånger till hans ära, jag kommer komma nära närmare honom och jag kommer känna mig rotad i honom, så mycket att vi kommer förbli oskiljaktiga. I dig kommer jag få känna sann gemenskap och jag kommer få vandra genom motgångar med människor som förstår, med människor som har ögonen fäst på samma punkt som jag. 

 2014, hos dig kommer jag få se val vinnas och liv förvandlas. Hos dig kommer jag få dra människor till honom, leda dem hem. 2014, hos dig kommer jag att bli frimodig. Frimodig i tro, frimodig i mission. Hos dig kommer varenda rädsla övervinnas av kärleken. 

2014, du kommer att ge mig liv. Och jag kommer att få fylla dina blanka sidor med min vandring, en vandring som bara är början men en vandring som också ständigt kommer att påminna mig om att ingen når slutet utan en början som sätter målet, som lyfter blicken och som fäster den på livets mittpunkt. 

2014, nu är jag din. Jag springer mot dig med öppna armar, vi kommer trivas ihop, du och jag. Jag ser fram emot att spendera 365 dagar med dig.

Det tar bara någon enstaka rad med vackra ord för att jag ska falla tillbaka, tänka tillbaka, nästintill längta tillbaka till det brinnande engagemanget. Allt som krävs är lite bekräftelse och jag faller pladask för korrekta formuleringar, akademiska texter och den ständiga kampen för frihet öppenhet tolerans. För om vi ska vara ärliga, så älskade jag dig, jag råälskade dig. Älskade påverkan, älskade bekräftelsen och älskade drivet. Jag gav dig allt jag hade, varje minut, varje sekund av tre år. Du fick hela mig, varje millimeter, varje känsla, varje uppoffring. Du rotade dig djupt i mig, gav mig mening och din kraft förändrade mig ut och innan. Du förvandlade mig, du gav mig trygghet, självsäkerhet och mod. Mod att alltid kämpa för det som är rätt och mod att alltid stå upp för det jag tror på. Du lärde mig mycket, om livet, om samhället, om uppoffring och om kärlek. 

Med likt en bok, ett blad, ett mynt så hade du också två sidor. Och din andra sida, den smakade surt och bittert och den fick din kärlek att framstå som vag. Den bittra smaken smakade hat och förakt och den fick mig att kapitulera varje gång. Det var dens bakslag som tillslut drog mig ifrån dig när jag lade ner mina vapen och sprang min egen väg. Jag älskade varje del av dig men när varje kontakt med dig slutade i krokodiltårar och ännu ett blåmärke på självförtroendet så var det något som var fel. Du blev mer och mer associerad med ångest, tårar och förakt. Och tillslut tog bitterheten över och jag kapitulerade inför dig. Lät dig glida ur mina händer och lät min livboj mitt engagemang och mitt allt för en stund kvävas för att du tog mer än du gav, när verkligheten kom ikapp.

Och kanske kanske kanske hade vi överlevt krisen, du och jag om jag hade lärt känna mig själv innan jag lärde känna dig. Om vi lärde känna varandra innan jag grundade hela min existens på ditt väsen, på din bekräftelse, på din kraft. Jag önskar med hela mitt hjärta att det var så, att jag hade väntat, att jag inte hade fyllt dig med allt när du bara var en bråkdel av vad jag trodde att du var. För om jag hade väntat då hade jag inte behövt bryta mig loss, då hade jag inte behövt krossa dig för att hitta mig. Jag lade min existens i dina händer och det blev min tragedi när jag insåg att jag inte visste vem jag var utan dig. Och det var därför som jag bröt mig loss, svek dig för att jag var tvungen att hitta min egen personlighet, hitta den dörr där jag var nyckeln, inte du. Men kära engagemang, du ska veta att det var mitt svåraste beslut någonsin, att förlora dig. För under den här resan hade jag behövt dina välkända axlar att vila mot. Men vem vet, kanske när jag har kommit tillräckligt långt på min egen resa, kanske vi kan ta upp kontakten igen då, lära känna varandra på nytt?

Jag sitter i soffan, på kansliet, i lokaler där jag har spenderat så ofantligt många, långa timmar med att göra verklighet av ett engagemang som lyst klarare än någon annan stjärna. Här är rummen där jag tog mina första fotspår, de fotspår som bildade en kärlek till påverkan, till möjligheten och långsamt till självsäkerheten. Här började allt och här formades den personlighet som idag är jag. Här har jag kämpat, här har jag gråtit tårar av en prestationsångest som aldrig verkar ta slut och här har jag skrattat tills magmusklerna gett vika av att få vara omringand av så fina, fantastiska och inspirerande människor som blivit några av mina bästa vänner. Här är rummen, soffan, golven och taket som har format mig, som har lyft mig ur självömkan och sakta skapat bättre självkänsla och en starkare person av en vacklade osäkerhet och ett tungt hjärta. 

 Jag sitter där i soffan, där allt började, där den jag är idag skapades och hör hur munnen och ögonen som stirrar tillbaka på mig, säger att det finns så mycket mer kvar för mig att skapa här, att här kommer jag växa, här kommer jag göra mitt avstamp mot högre höjder och här kan jag formas till den som jag är menad till att vara. Vi pratar om mål och mening, säger att vi gav upp så mycket för det här, gav våra liv för de här väggarna och lät oss formas helt av påverkans kraft. Vi öppnar upp våra hjärtan inför varandra och visualiserar, pratar, förklarar huruvida detta är ett tåg, ett spår, en väg värd att följa, värd att ge upp drömmar för och ett lopp värt att springa utan ett uns om hur länge vi springer utan en målgång, utan en vision och med en ständig osäkerhet om detta verkligen var rätt val eller om drömmar från förr gjort oss blinda inför framtiden. 

Det är nu, vi sitter i samma rum som den 19 september 2010 ekade av lycka, av eufori och av kärlek, det var här, på samma golv som vi dansade, sjöng och skrek ut att vi hade lyckats, vi hade vunnit. Det är samma rum, samma väggar, samma golv som idag är fullt av ångest, av osäkerhet och av tvivel. Det är två hjärtan som velar, som tittar sig omkring och som frågar minnena från samma rum om vi gör ett misstag i att tro att det är det okända tåget utan en direkt destination som är det rätta eller om det bara är euforiska minnen från en natt för snart tre år sedan som lurar oss. Velet tar tag i rummet, osäkerhet är allt som andas och vi som en gång dansade på det här golvet av lycka, vi tittar nu in i varandras ögon medan våra hjärtan kramas och vi viskar så ingen annan hör, att detta är det svåraste beslut som vi någonsin kommer att ta.