Någonstans mellan jobbdagar, studenter och framtidsångest förvandlades mars-aprils gråa regnstänk till svensk tjugofemgradig sommar med knallgrönt gräs under fötterna och jag har inte alls hängt med. Inte hängt med på att det är nu som de svarta jeansen ska bytas ut till färgglada klänningar och att det är nu som de ljumna sommarkvällarna ska spenderas runt en sjö med de bästa själar jag vet. Det är ju nu som livet börjar, nu när allting annat tar slut. Nu när dagarna är blanka papper redo att fyllas med färgstänk från världens alla hörn, nu är skaparlusten är som starkast, nu är friheten här, friheten att skapa precis allt vad kreativiteten tillåter innan hösten smyger sig på med sina måste-ska-borde igen. 

 

För ett år sedan stod jag och välkomnade sommaren med vidöppna armar med världens bästa studentdag i bagaget och med naiva men eurforiska förväntningar på framtiden. I år har sinnet själen huvudet hjärtat inte riktigt hängt med. Vintern blev till vår och våren blev till sommar och någonstans därimellan blommade nya studenter upp. Dem som alltid var så små, dem som gick runt med ångest och osäkerhet i blickarna längs frias gator och dem som för ett år sedan sa den magiska meningen att nu är det bara ett år kvar. Nu är det äntligen vår tur men samtidigt dem som aldrig förstod. För studenten var ju vår. Det var vi, bara vi som skulle springa ut till Avicii, bara vi som varva krampkramar med händer i luften på scenen, bara vi som skulle dansa, eurforiska och lyckliga på ett flak med en kärleksförklaring till världens bästa mentor. Det var bara vi, vi, vi och ingen annan. 

 

Men trots det, trots att studenten är vår vår vår och ingen annans så hittar jag ändå mig själv, vandrande på sidan av gatan, på väg från jobbet, blind för sommaren och iklädd svarta jeans och jacka. Med en lyft blick som ser vackra, aningens alkoholfyllda flickor i vita klänningar och fina solbrända pojkar i svarta nya kostymer som dansar av frihet och glädje på ett flak med en kärleksförklaring men till någon annan. Det är samma sak, precis samma sak, samma beteende, samma utseende men andra människor. Människor som inte passar in i vår bild. 

 

Och det är där, där i nostalgiattacken, ett år senare som jag påminns, påminns om att en annan era har börjat. Vi som stod och skrek på flaket den där junidagen förra året, vi har växt till andra personligheter, vi har hittat nya vägar och nya drömmar. Och just där och då, när jag står vid kanten och ser euforin i nostalgin kan jag inte hjälpa att sakna dåtiden även om framtiden är så mycket bättre ljusare klarare. Med så många fler möjligheter.