Jag sitter i soffan, på kansliet, i lokaler där jag har spenderat så ofantligt många, långa timmar med att göra verklighet av ett engagemang som lyst klarare än någon annan stjärna. Här är rummen där jag tog mina första fotspår, de fotspår som bildade en kärlek till påverkan, till möjligheten och långsamt till självsäkerheten. Här började allt och här formades den personlighet som idag är jag. Här har jag kämpat, här har jag gråtit tårar av en prestationsångest som aldrig verkar ta slut och här har jag skrattat tills magmusklerna gett vika av att få vara omringand av så fina, fantastiska och inspirerande människor som blivit några av mina bästa vänner. Här är rummen, soffan, golven och taket som har format mig, som har lyft mig ur självömkan och sakta skapat bättre självkänsla och en starkare person av en vacklade osäkerhet och ett tungt hjärta. 

 Jag sitter där i soffan, där allt började, där den jag är idag skapades och hör hur munnen och ögonen som stirrar tillbaka på mig, säger att det finns så mycket mer kvar för mig att skapa här, att här kommer jag växa, här kommer jag göra mitt avstamp mot högre höjder och här kan jag formas till den som jag är menad till att vara. Vi pratar om mål och mening, säger att vi gav upp så mycket för det här, gav våra liv för de här väggarna och lät oss formas helt av påverkans kraft. Vi öppnar upp våra hjärtan inför varandra och visualiserar, pratar, förklarar huruvida detta är ett tåg, ett spår, en väg värd att följa, värd att ge upp drömmar för och ett lopp värt att springa utan ett uns om hur länge vi springer utan en målgång, utan en vision och med en ständig osäkerhet om detta verkligen var rätt val eller om drömmar från förr gjort oss blinda inför framtiden. 

Det är nu, vi sitter i samma rum som den 19 september 2010 ekade av lycka, av eufori och av kärlek, det var här, på samma golv som vi dansade, sjöng och skrek ut att vi hade lyckats, vi hade vunnit. Det är samma rum, samma väggar, samma golv som idag är fullt av ångest, av osäkerhet och av tvivel. Det är två hjärtan som velar, som tittar sig omkring och som frågar minnena från samma rum om vi gör ett misstag i att tro att det är det okända tåget utan en direkt destination som är det rätta eller om det bara är euforiska minnen från en natt för snart tre år sedan som lurar oss. Velet tar tag i rummet, osäkerhet är allt som andas och vi som en gång dansade på det här golvet av lycka, vi tittar nu in i varandras ögon medan våra hjärtan kramas och vi viskar så ingen annan hör, att detta är det svåraste beslut som vi någonsin kommer att ta.