Vi pratar relationer, du och jag. Om relationerna som dör, om de som lever och om de som överlever. Om hur självklara vänskaper dör när kampen efter samtalsämnen och ord blir för stora. Det är precis när du ska gå och jag pratar på, hittar alltid som flest ord när jag vet att du försvinner bort, måste få prata av mig en liten del av det som aldrig blir av när vi bara ses några gånger om året istället för varje dag. 

 

Och när vi kramas hejdå, när vi lovar att höras mer, att bli mer närvarande i varandras liv trots en hektisk höst där liv ska vändas om och startas om på nytt. När jag går från henne tänker jag, hur glad jag är att det aldrig kommer vara så med henne. Att det fortfarande är livliga samtal, att det fortfarande kan kännas som igår när det egentligen är för många månader för att ens räkna sen vi sågs sist. Vi känns så självklara, du och jag. Madde och Felicia. Precis så som det alltid ska vara och det enda som kommer att göra vår relation rättvisa.

 

Och jag tänker tillbaka på ett sommarvarmt Stockholm där vi sitter på en filt i vasaparken och pratar om rädslorna, om framtiden, om tryggheten. Om drömmarna, om allting som vi måste ha hunnit göra innan det blir dags för det riktiga livet, innan våra liv också passar in i den fyrkantiga lilla lådan, kallad rutinliv. Vi pratar om alla ställen som vi vill besöka, om alla känslorna vi bara måste uppleva, om hur mycket livet utan rutiner och kommer ge nytt liv och total frihet. 

 

Vi är så lika men ändå så olika. Det är plisserade kjolar och stickade tröjor mot jeans och tshirt och det är löparskor mot Dr. Martens. Men ändå så drömmer vi om samma liv, om att inte erkänna den fyrkantiga vardagen förrän vi har sett alla världens hörn, känt varje känsla och lärt känna varje vrå av vårt eget inre. Vi drömmer samma dröm, en dröm som rymmer så många olika drömmar att världens ändar knappt räcker till. Och det är knappt så att jag kan bärga mig, knappt så att jag kan förstå att en dag kommer vi att veta hur det blev, hur stor drömmen faktiskt var och hur mycket som faktiskt rymdes i våra egna definitioner av världens ändar. Trots nyfikenheten så finns det en sådan förväntan på framtiden, den fantastiska framtiden med fler möjligheter än vad våra hjärtan ens har vågat hoppas på. Och vad som än händer och hur fantastisk framtiden än blir så vet jag att vi alltid kommer att stå med varsin fot i den andras värld.