Det tar bara någon enstaka rad med vackra ord för att jag ska falla tillbaka, tänka tillbaka, nästintill längta tillbaka till det brinnande engagemanget. Allt som krävs är lite bekräftelse och jag faller pladask för korrekta formuleringar, akademiska texter och den ständiga kampen för frihet öppenhet tolerans. För om vi ska vara ärliga, så älskade jag dig, jag råälskade dig. Älskade påverkan, älskade bekräftelsen och älskade drivet. Jag gav dig allt jag hade, varje minut, varje sekund av tre år. Du fick hela mig, varje millimeter, varje känsla, varje uppoffring. Du rotade dig djupt i mig, gav mig mening och din kraft förändrade mig ut och innan. Du förvandlade mig, du gav mig trygghet, självsäkerhet och mod. Mod att alltid kämpa för det som är rätt och mod att alltid stå upp för det jag tror på. Du lärde mig mycket, om livet, om samhället, om uppoffring och om kärlek. 

Med likt en bok, ett blad, ett mynt så hade du också två sidor. Och din andra sida, den smakade surt och bittert och den fick din kärlek att framstå som vag. Den bittra smaken smakade hat och förakt och den fick mig att kapitulera varje gång. Det var dens bakslag som tillslut drog mig ifrån dig när jag lade ner mina vapen och sprang min egen väg. Jag älskade varje del av dig men när varje kontakt med dig slutade i krokodiltårar och ännu ett blåmärke på självförtroendet så var det något som var fel. Du blev mer och mer associerad med ångest, tårar och förakt. Och tillslut tog bitterheten över och jag kapitulerade inför dig. Lät dig glida ur mina händer och lät min livboj mitt engagemang och mitt allt för en stund kvävas för att du tog mer än du gav, när verkligheten kom ikapp.

Och kanske kanske kanske hade vi överlevt krisen, du och jag om jag hade lärt känna mig själv innan jag lärde känna dig. Om vi lärde känna varandra innan jag grundade hela min existens på ditt väsen, på din bekräftelse, på din kraft. Jag önskar med hela mitt hjärta att det var så, att jag hade väntat, att jag inte hade fyllt dig med allt när du bara var en bråkdel av vad jag trodde att du var. För om jag hade väntat då hade jag inte behövt bryta mig loss, då hade jag inte behövt krossa dig för att hitta mig. Jag lade min existens i dina händer och det blev min tragedi när jag insåg att jag inte visste vem jag var utan dig. Och det var därför som jag bröt mig loss, svek dig för att jag var tvungen att hitta min egen personlighet, hitta den dörr där jag var nyckeln, inte du. Men kära engagemang, du ska veta att det var mitt svåraste beslut någonsin, att förlora dig. För under den här resan hade jag behövt dina välkända axlar att vila mot. Men vem vet, kanske när jag har kommit tillräckligt långt på min egen resa, kanske vi kan ta upp kontakten igen då, lära känna varandra på nytt?