Det finns inga ord som kan beskriva tiden jag lever i nu, jag hittar inga ord som kan göra livet rättvisa, det livet som  är nu. Det är en vacker tid, livet är skört men lärorikt. Murar rivs och byggs upp igen, jag rivs ner för att byggas upp igen. Det är inte farligt, det är inte hemskt men det är intensivt. Intensivt att spendera så mycket tid fokuserad på andlig strid, att utmana hjärtat att känna mer, utmana själen att agera mer. 

 

Men det är en vacker tid. Det är en tid att lära av, en tid att växa i. Men det är också en trygghet att växa från, att växa tillsammans med människor som har ögon satt på samma mål. Vi förenas i sårbarhet, växer tillsammans, utmanar varandra att vidga vyer och öppna hjärtan. Vi vilar på varandras axlar, låter tårar bilda pölar i varandras knän. Vi visar sårbarhet för varandra, visar de delar som vi gömmer för alla andra som inte ser oss, lever med oss alla dygnets timmar. Det är en utmaning att inte gömma sig, att inte rymma iväg, att inte stänga in sig i sig själv utan att istället ta tillvara på gemenskapen, att låta oss finnas där för varandra. 

 

Det är en tuff tid. Det är en tid av förändring, av förbättring, en tid av ständiga utmaningar. En tid att lämna allt vad trygghetszon betyder och våga ta nya steg ut i vad som kommer bygga upp nya delar av ens karaktär, av ens personlighet. Att våga ta steg tillsammans, steg som bygger upp, steg som drar oss närmare. 

 

Jag tycker inte om förändringar, tycker inte om att förändras, tycker inte om att vända upp och ner på min egen värld, tycker inte om att ändra beteenden, tycker inte ens om känslan av att brytas ner för att byggas upp till något större, något bättre. Det är intensivt och det är inte bekvämt. Men livet kräver det, det här livet kräver det. Att växa i sig själv, att ge sig själv tillåtelse att tillhöra gemenskapen, att inse att Gud älskar en lika mycket idag som han gjorde igår är svårt för en som definierar sig med prestationsångest. Det är en kamp att våga gå ut i ens rädslor, att inte låta dem definiera dem, att inte låta dem stoppa en, att inte gömma sig bakom dem. 

 

Men hur svårt det än är att acceptera förändring, att låta sig förändras, att låta sig växa till en bättre version av sig själv så finns det ingen annan plats som jag hellre hade gjort det på. För även om tårarna rinner så ler hjärtat när vi förenas i sårbarheten. När deras leenden visar på kärlek och glädje. När en, även om klockan är för mycket, slänger sig i min säng frågar hur det är, hur jag mår och hur den handlingen ger henne öppna dörrar in till stängda rum. Hur sårbarheten fördjupar relationer, lär oss att lita på varandra, lär oss att vara beroende av varandra. Eller när någon annan tvingar mig ut på en promenad för att ibland är det bara ett byte av omgivning som behövs för en stund. Det krävs inte mer än en kram, ett skratt, en handling av kärlek för att påminna mig om att det här är den rätta platsen, att det här är platsen där du kommer brytas ner för att byggas upp men att det här också är platsen där du aldrig behöver känna ensamhet utan en plats där kärlek och vänskap kommer ge nytt liv, ett liv som du aldrig tidigare gar upptäckt. 

 

Igår log själen och hjärtat skrattade när vi låg fyra tjejer och skrattade framför en datorskärm. Vi skrattar och ögonen lyser av kärlek, av genuin glädje. Och en annan kommer in, lägger sin rygg mot min och vi skrattar tillsammans, bekräftar varandra och mina ögon tåras av att det finns sådan närhet, sådan kärlek i gemenskapen. 

Det finns tuffa stunder, stunder där förändring gör ont men det finns också stunder som dessa, när hjärtats kopp rinner över med den vänskapen, med den tryggheten som vi kan finna i varandra. Och det är i stunder som dessa som vi vet att vi är oss själv, när vi vet att vi har en lång väg att vandra men att vi också förstår att vi får vara till för varandra, att det är hans gåva till oss. 

Och få stunder är vackrare än dessa, när vi älskar varandra som ett svar på att han älskar oss så mycket mer.