Jag är nog (hur mycket jag än förnekar) en person som baserar min självsäkerhet på trygghet, känslor och impulser. Jag låter allt som oftast känslorna styra mina vägval, låter känslorna definiera vart mitt liv är på väg och låter dem vara grunden för fotstegen tillbaka till den Madde som tappats någonstans längs vägen. Men när känslor skiftar från dag till dag, när tårarna rinner efter en trygghet som inte längre finns och när nästa vägskäl kommer definiera hela ens framtid, då. Då hulkgråter jag mig till sömns varje natt, då faller jag handlöst och då ligger jag i fosterställning på mitt sovrumsgolv klockan tre på nätterna. Framtiden ska vara laddad med drömmar, lycka och spänning och inte okontrollerbara tårar och en apatisk känsla av ett känslomässigt utanförskap. Men ändå spenderar jag alla mina lediga, vakna timmar med att gråta för en anledning jag inte kan förklara. Det är frustration och förvirring blandat med vetskapen om att det en dag vänder och den dagen hoppas jag med glädje endast är runt hörnet. 

 

För jag vet att framtiden löser sig, vet att jag en dag kommer tänka tillbaka romantiserandes och oförstående på hur många sömnlösa och tårfyllda nätter som våren 2013 gav mig. När drömmar har gått i uppfyllelse, när miljön är utbytt och när hjärtat dansar istället för att sörja.