Jag vet inte, kan inte riktigt deklarera om det är ett fullspäckat schema eller ett känslomässigt kaos som gör att ögonen går i kors innan klockan sju ikväll. Jag byter inriktning, byter track, låter Gud göra och leda mig på konstiga, okända och kända vägar. Jag dansar istället för att fotografera och det rör upp till känslostormar jag inte trodde att jag var kapabel till. Jag komponerar en dans, en kreation som ska gestalta min relation till han som skapade allt som är mellan himmel och jord. Jag har aldrig med kroppen skapat för hans ära, aldrig ärat honom genom min egen skapelse. Och nu är jag här, tryckt så långt utanför min trygghetszon att jag har glömt bort hur tryggheten kändes. Jag står inför en klass, det må bara vara sju stycken men det är sju stycken för många. Och min uppgiften, den har egentligen ingenting med dans att göra, egentligen ingenting alls. Det handlar om hjärta, om sårbarhet och uttryck. Att låta kroppen uttrycka vad hjärtat säger, att få hjärtats gömda vrår att tala ett helt annat språk, ett språk som berättar själens historia. Så jag står där, redo att låta händer och fötter, hjärta och själ berätta mitt livs största historia. Jag gör ett snedsteg där, en känsla fel där, ett uttryck för lite där. Hjärtat säger att det är okej, att du dansar inte för någon annan än han som skapade din dans men huvudet vill någon annanstans, det säger att det spelar roll, att strävan efter perfektion är viktig och att ditt värde ligger i dina gärningar. 

Jag sätter mig ner och jag minns inte ens, minns inte vad som hände när fötterna lyfte från golvet och ner händer lyfte mot luften, kommer inte ihåg en känsla, allt är en dimma, en emotionell dimma. Jag sätter mig ner och tårarna rinner, de rinner, de rinner och det spelar ingen roll vad jag säger, vad jag gör, vad tankebanan tänker för dem bara rinner, rinner, rinner. Dem slutar inte och det spelar ingen roll vilka kommentarer som yttras, vilka blickar som utbyts eller ens hur mycket kärlek som tas emot. 

Och jag vet inte. Vet inte om tårarna rinner för att det är sårbart att visa känslor, sårbart att visa dem på ett så nytt sätt, sårbart att låta hjärtat skapa nya vägar att ära honom. Jag vet inte om det är sårbarheten i att Gud vill ha mig här och därmed sårbarhet i att finna hans plan. Eller om livet här fortfarande är så omtumlande att hjärtat inte kan hålla allting inne, utan att inte ens hjärtats penna och tankarnas ord kan sätta punkt på känslorna utan att fötter och händer måste dansa i takt med själen för att friden ska nå fram, för att jag ska komma hem, finna trygghet.