Jag slås allt som oftast mellan den verklighet som är och den verklighet som mitt huvud har skapat av det som ska komma, det som står och väntar utanför dörren, väntar med spänning på att se dörren gå från en springa i ögonvrån till en vidöppen okänd framtid. 

 

Jag slås av den vemodiga känslan att den verklighet som nu snart är borta, bortblåst och ersatt med den fantastiska känslan av nervositet och längtan. Jag kastas mellan livets känslor och sinneslag i väntan på att den verkliga känslan ska infinna sig, slå sig till ro och till slut slå rot och bilda liv av den verklighet som drömmen har byggt upp. 

 

Jag byter ut vältrampad mark mot okända berg, låter kärleken kväva rädslan och låter tron bära hjärtat till en plats där hopp aldrig sinar. Jag låter kärlekens vingar bära mig till platser där mina drömmar aldrig varit men dit hans vilja leder, till den vrå där mitt hjärta blir hans. 

 

Jag längtar efter äventyr. Längtar efter att se mer och mer, vrå efter vrå av den kreativa kreation som världen är. Se guldkornen som hemmablindheten gömmer. Längtar efter att testa de vingar som sägs vara redo nu, redo att bära det liv som var uttänkt redan innan min första dag hade kommit. Spänningen är bortom ord och längtan lika så men jag är redo, redo att ge mitt liv det liv som det förtjänar. Redo att slänga upp dörren på vid gavel och aldrig mer låta den stängas utan ge den möjlighet att låta fler dörrar öppnas och göra rädsla till längtan.