I ditt hav simmar dina drömmar, dem som du vill göra till våra.

I ditt oändliga hav hittar vi hem, där finner vi identitet och kallelse, i ditt hav vilar våra skatter i väntan på att bli funna.

 Dina drömmar för oss är de droppar som fyller ditt hav till bredden, till höjden, till djupet. Där varje droppe är en magnifik del, en hörnsten av havets stora omkrets. En droppe, en kallelse, en stor dröm byggd av många små. Han som skapade havet och allt som det håller, han har en dröm, den som är större än våra egna liv. Men han har också små drömmar, dem som är till för varje droppe, dem som kommer bygga den stora drömmen, den som våra hjärtan slår för. 

Jag sitter med fötterna nergrävda i sanden och blicken fäst på det stora blåa havet som symbolisera alla drömmar du någonsin har drömt.  Jag sitter där, låter känslorna rusa från topp till tå, låter hjärtat söka efter drömmen som han har för mitt liv och inte den som jag bestämde, den som jag drömde redan innan jag lärde känna hans kärlek, innan jag förstod att jag var en droppe i hans hav. Han viskar och jag lyssnar ’du är en röst för de röstlösa’ och jag fylls av fler frågor än huvudet klarar av, fler känslor än hjärtat kan hålla om. 

Jag reser mig upp, låter en vän få höra vad som finns på mitt hjärta och sedan vandrar vi längs havets kant. Vi pratar om hur det känns att höra honom tala, hur det känns att acceptera hans kärleksspråk, hur det verkligen känns att låta sig fyllas av hans drömmar och löften istället för vårs egna tankar, våra egna lögner. 

Vi står i en ring och en efter en ställer vi oss i mitten, låter alla höra, höra vilken dröm som Gud har lagt på våra hjärtan, låter alla få ta del av vår droppe i hans stora hav. Vi pratar om att gå våra drömmars väg inte handlar om att vara orädd utan om att våga gå med rädslan för misstag, rädslan för otillräcklighet, rädslan för att trampa fel - att våga gå med alla rädslor under våra hälar. För rädslan symboliserar något vackert, liksom havet symboliserar hur hans små drömmar för våra liv bildar den stora drömmen han har för den här världen - så symboliserar rädslan att vi är beroende av honom, han som skapade havet, han som skapade drömmar. Och när vi vågar gå med rädslorna under fötterna så vågar vi också erkänna att ingenting är större än han som skapade himmel och jord, han som bor i oss för i hans kärlek finns det ingen plats för rädslan. 

Vi ställer oss på en rad längs med havskanten, låter vattnet nudda våra tår. Vi räknar till tre och vi tar varsin snäcka, lyfter handen och kastar ut den i havet. Som en symbol, som ett sätt att visa att vi är beredda att gå på den väg som han har förberedd. Att med kraft visa att vi är redo, att vi vill gå ut i den dröm som redan är skapad för oss, att vi vill identifiera oss med den droppe som han skapade oss till att vara, att vi vill vara den rösten, den handen, det hjärtat som lever ut hans dröm. Att vi vill vara den droppe som gör havet lite lite större genom att leva det liv som var tänkt redan innan vi tog vårt första andetag, leva ut den drömmen som fanns redan innan vi visste vad drömmar var.