Under månaderna som jag hade i Florida, skrev jag varje vecka ett brev till mig själv, ett rått brev som den nakna sanningen om att vara tusentals mil hemifrån i en miljö som var motsatsen till min trygghetszon. Idag hittade jag breven, ungefär ett halvår efter att dem var skrivna och ångesten, glädjen, kärleken och frustrationen som var nedskribblde med en rosa penna på ett tjock papper gav mig förståelse, förståelse för hur viktiga dem månaderna var, hur viktiga striderna, kamperna, glädjeropen och kärleken som fanns där var, hur de var grunden för utveckligen som kom, hur de var grunden för den karaktär som nu är jag. En stor del av dessa brev handlar om en tjej, om en vänskap och om hur den ger själen kraft. Jag vet inte, om det är en avsaknad av inspiration nu eller om det bara finns ett behov av att visa upp hjärtats väg till dagens nutid. Skulle chansa på det senaste, att jag letade efter en text som gjorde henne rättvisa, hon i vars famn och kärlek jag fann trygghet. Så här nedan är ännu en text, som skrevs för några månader sedan, i slutet av maj när vi gick hand i hand på otrampad mark. 

----

Tiden springer iväg, som om den sprang för ett pris, för att hinna först till en utsatt mållinje. Men även om tiden springer ett maraton här och även om min tid här snart är slut så hittar tankarstormar små kryphål för att kunna krypa under mitt skinn, under mitt skal. Hur den hittar vägar att kasta mig ur balans. Hur tillbakablickar till ett liv i engagemangets tecken får mig att ifrågasätta min nyfunna närvaro, får mig att ifrågasätta hans kallelse. Jag dras med i upphetsningen av ett liv i påverkans kraft. 

Jag sätter mig på en bänk, på ett golv, på en säng, ensam med mina tankar, ensam med den orkan som härjar inombords. Liksom tystnaden faller så slåss varje tanke efter en plats att kalla hem, de kämpar för överlevnad inom mitt förstånds väggar. Tystnaden ger kampen för mycket utrymme, ger den för mycket luft att andas, för mycket plats att kalla hem. Så jag går in, går in ett kallt rum, ser två vänner sova till tonerna av en AC som droppar vatten och blåser kall luft. Fingrarna glider över tangentbordet, låter dem skapa ord som ger insidan rättvisa, ord som talar om den kamp som tankarna, känslorna och hjärtat måste föra för att hitta en strategi för överlevnad, en som håller längre än fem ynka minuter. 

Jag tänker tillbaka, ser tillbaka på den dag som har gått, på de stunder av lycka och olycka som den har bjudit på. Om stunderna av totalt utanförskap, missförstånd och besvikelse men samtidigt en påminnelse om de stunder som bestått av glädje, av vänskap och av en kärlekens kopp som aldrig rinner över men som alltid bör vara full. Vi sitter vid de skitiga borden i cafeterian och mittemot mig sitter tjejen som är min ständiga följeslagare, min förlängda arm, min skarpa klippa. Hon låter mig öppna hjärtat sköra dörrar, låter mig släppa på det tryck som ständigt ligger mot mitt bröst, hon låter mig externt uttrycka vad han lär mig, vad hans utmaningar är här och nu. Jag berättar om de strider som ligger som band för själen, för hjärtat, det som hindrar mig att blomma ut. Om stressen, om dess konsekvenser. Jag delar mina sorgebarn och hon tar min hand och med ett litet finurligt skratt viskar hennes röst att hon älskar mig, jag som är hennes partner in crime. 

Vrår av mitt inre må gråta en tår eller två för de käftsmällar som Kina har bjudit på men hjärtat dansar av den vänskap, den kärlek, den omslutande famn som jag har funnit i henne, som jag har välsignats med. En gåva från honom som bor oss om ovan, ett sätt att visa att min mening är här och att min mening är nu. Du sa att detta var en plats för livslånga vänskaper, en plats att bygga upp för att sedan kunna bygga vidare. Och din trofasthet är återigen vunnen, återigen bevisad, att du håller vad du lovar, menar vad du säger och du sa att en livslång vänskap skulle bli funnen och här är den. Holland och Sverige i ett evigt band.