Vänskapens sötma ger själen kraft
Under månaderna som jag hade i Florida, skrev jag varje vecka ett brev till mig själv, ett rått brev som den nakna sanningen om att vara tusentals mil hemifrån i en miljö som var motsatsen till min trygghetszon. Idag hittade jag breven, ungefär ett halvår efter att dem var skrivna och ångesten, glädjen, kärleken och frustrationen som var nedskribblde med en rosa penna på ett tjock papper gav mig förståelse, förståelse för hur viktiga dem månaderna var, hur viktiga striderna, kamperna, glädjeropen och kärleken som fanns där var, hur de var grunden för utveckligen som kom, hur de var grunden för den karaktär som nu är jag. En stor del av dessa brev handlar om en tjej, om en vänskap och om hur den ger själen kraft. Jag vet inte, om det är en avsaknad av inspiration nu eller om det bara finns ett behov av att visa upp hjärtats väg till dagens nutid. Skulle chansa på det senaste, att jag letade efter en text som gjorde henne rättvisa, hon i vars famn och kärlek jag fann trygghet. Så här nedan är ännu en text, som skrevs för några månader sedan, i slutet av maj när vi gick hand i hand på otrampad mark.
----
Tiden springer iväg, som om den sprang för ett pris, för att hinna först till en utsatt mållinje. Men även om tiden springer ett maraton här och även om min tid här snart är slut så hittar tankarstormar små kryphål för att kunna krypa under mitt skinn, under mitt skal. Hur den hittar vägar att kasta mig ur balans. Hur tillbakablickar till ett liv i engagemangets tecken får mig att ifrågasätta min nyfunna närvaro, får mig att ifrågasätta hans kallelse. Jag dras med i upphetsningen av ett liv i påverkans kraft.
Jag sätter mig på en bänk, på ett golv, på en säng, ensam med mina tankar, ensam med den orkan som härjar inombords. Liksom tystnaden faller så slåss varje tanke efter en plats att kalla hem, de kämpar för överlevnad inom mitt förstånds väggar. Tystnaden ger kampen för mycket utrymme, ger den för mycket luft att andas, för mycket plats att kalla hem. Så jag går in, går in ett kallt rum, ser två vänner sova till tonerna av en AC som droppar vatten och blåser kall luft. Fingrarna glider över tangentbordet, låter dem skapa ord som ger insidan rättvisa, ord som talar om den kamp som tankarna, känslorna och hjärtat måste föra för att hitta en strategi för överlevnad, en som håller längre än fem ynka minuter.
Jag tänker tillbaka, ser tillbaka på den dag som har gått, på de stunder av lycka och olycka som den har bjudit på. Om stunderna av totalt utanförskap, missförstånd och besvikelse men samtidigt en påminnelse om de stunder som bestått av glädje, av vänskap och av en kärlekens kopp som aldrig rinner över men som alltid bör vara full. Vi sitter vid de skitiga borden i cafeterian och mittemot mig sitter tjejen som är min ständiga följeslagare, min förlängda arm, min skarpa klippa. Hon låter mig öppna hjärtat sköra dörrar, låter mig släppa på det tryck som ständigt ligger mot mitt bröst, hon låter mig externt uttrycka vad han lär mig, vad hans utmaningar är här och nu. Jag berättar om de strider som ligger som band för själen, för hjärtat, det som hindrar mig att blomma ut. Om stressen, om dess konsekvenser. Jag delar mina sorgebarn och hon tar min hand och med ett litet finurligt skratt viskar hennes röst att hon älskar mig, jag som är hennes partner in crime.
Vrår av mitt inre må gråta en tår eller två för de käftsmällar som Kina har bjudit på men hjärtat dansar av den vänskap, den kärlek, den omslutande famn som jag har funnit i henne, som jag har välsignats med. En gåva från honom som bor oss om ovan, ett sätt att visa att min mening är här och att min mening är nu. Du sa att detta var en plats för livslånga vänskaper, en plats att bygga upp för att sedan kunna bygga vidare. Och din trofasthet är återigen vunnen, återigen bevisad, att du håller vad du lovar, menar vad du säger och du sa att en livslång vänskap skulle bli funnen och här är den. Holland och Sverige i ett evigt band.
struck by love
Det finns så många stunder, så många stunder som hjärtats kopp rinner över. Så många stunder som mitt hjärta fylls av kärlek, så mycket kärlek för de som omringar mig, här och nu. Jag gråter lyckotårar över hur mycket kärlek som finns här, i den här platsen, över hur mycket kärlek ett begränsat antal människor kan skapa.
Det finns människor här som har fått mitt hjärta att slå volter, flera gånger om. Människor vars ord, vars kramar ger hopp, ger glädje, visar på den kärlek som lever inom oss. Varenda människor här är fantastisk, varenda en är unik och varenda en gör mina dagar till en bättre upplevelse tack vare deras existens.
Det är en fantastisk plats och äntligen så är det en trygg plats. En trygg plats där jag har funnit trygga människor, mina trygga människor, i vars famnar mitt hjärta kan vila. Låt mig berätta några historier om varför mitt hjärta dansar salsa till varje andetag. Om hur sårbarheten hittade vänner på andra sidan jorden, om hur människor som jag endast känt i lite mer än en månad har fått delar av mitt hjärta, nycklar in till min själ, hur dem har förtjänat tillgång till mina känslor.
- Det finns en tjej, en fantastisk sådan. Vi hittade varandra redan från början, förlitade oss på varandra, drog oss till varandra, ville finnas där för varandra. Hon är en välsignelse bortom ord. Vi har gråtit, vi har skrattat och vi har funnit tröst i varandras sårbarhet. Vi springer efter varandra i stunder av tvivel och förtvivlan, håller oss ansvariga för varandra. Håller efter varandra i det som är litet så väl som i det som är stort. Vi delar shoppinglistor, går genom regn för att handla glass tillsammans en onsdagkväll och skrattar åt samma humor men vänskapen når också så många fler djup än så. Vi delar bitar av samma historia, kommer från samma bakgrund, grundar oss på samma tankebanor. Vi sitter vid köksbordet och pratar, delar tankar om livet, om kampen i att förstå sitt eget livs värde, kampen i att grunda sig i Guds kärlek. Vi finner så mycket liv i varandra, får så mycket utbyte av varandra. Vi älskar och blir älskade av varandra, grundar vår vänskap på något djupare än att vi säger ’palmtree’ varje gång vi känner igen oss i varandra.
- Sedan finns det ännu en tjej, ännu en fantastisk sådan. Hon är allting som jag inte är, två personligheters motsats. Hon använder slang i varannan mening, är en jeanstjej och kan spela fler instrument än vad jag kan räkna till och sjunger som en ängel. Men hon är också så mycket djupare, så mycket mer än att hon skrattar åt alla skämt eller hennes iver att lära sig svenska. Hon bryr sig så innerligt, älskar människor så genuint. Hon gör små saker, säger små ord men de har en så mycket större betydelse än vad hon någonsin kunde ana. Hon vet förmodligen inte att varje gång hon vill lära sig ett nytt svenskt ord så dansar mitt hjärta eller att när hon kommer till där jag sitter och vi pratar en stund om innerliga saker och så frågar hon om jag vill be med henne för hur outreach-teamen kommer se ut. Och hon vet inte om det men när hon ber om att vi ska hamna på samma team så gråter vartenda cell av tacksamhet. Hon är inspirerande, så genuin, en sådan glädjespridare. Hennes skratt, hennes humor, hennes energi får hela omgivningen att garva. Det är inspirerande att höra dina ord, de håller så mycket visdom men också så mycket kärlek. Få ord kan beskriva den glädje som hon sprider, den kärlek som hon delar, den tryggheten som hon ger, den närvaron som får mig att känna mig trygg på en plats som är mil bort ifrån vad jag håller om.
Det finns så mycket kärlek här, så många vänskaper som byggs för att bygga oss starkare. Det finns så många historier som jag skulle kunna berätta, som många vänskaper som jag vill dela med mig av, som jag vill visa världen.
Det finns inte riktigt ord att beskriva hur mycket dessa människor kommer betyda för mig när vårt äventyr går mot sitt slut, det äventyret som knappt har börjat än. Men mitt hjärta längtar efter att få spendera tid, att få investera tid i människor som får mig att känna såhär, som får mig att känna kärlek, trygghet och vänskap när ens värld vänds upp och ner. Och här nedan följer en liten, liten del av alla de människor som utgör en så stor del av mitt liv just nu:
En vacker tid
drömmarnas hav
I ditt hav simmar dina drömmar, dem som du vill göra till våra.
I ditt oändliga hav hittar vi hem, där finner vi identitet och kallelse, i ditt hav vilar våra skatter i väntan på att bli funna.
Dina drömmar för oss är de droppar som fyller ditt hav till bredden, till höjden, till djupet. Där varje droppe är en magnifik del, en hörnsten av havets stora omkrets. En droppe, en kallelse, en stor dröm byggd av många små. Han som skapade havet och allt som det håller, han har en dröm, den som är större än våra egna liv. Men han har också små drömmar, dem som är till för varje droppe, dem som kommer bygga den stora drömmen, den som våra hjärtan slår för.
Jag sitter med fötterna nergrävda i sanden och blicken fäst på det stora blåa havet som symbolisera alla drömmar du någonsin har drömt. Jag sitter där, låter känslorna rusa från topp till tå, låter hjärtat söka efter drömmen som han har för mitt liv och inte den som jag bestämde, den som jag drömde redan innan jag lärde känna hans kärlek, innan jag förstod att jag var en droppe i hans hav. Han viskar och jag lyssnar ’du är en röst för de röstlösa’ och jag fylls av fler frågor än huvudet klarar av, fler känslor än hjärtat kan hålla om.
Jag reser mig upp, låter en vän få höra vad som finns på mitt hjärta och sedan vandrar vi längs havets kant. Vi pratar om hur det känns att höra honom tala, hur det känns att acceptera hans kärleksspråk, hur det verkligen känns att låta sig fyllas av hans drömmar och löften istället för vårs egna tankar, våra egna lögner.
Vi står i en ring och en efter en ställer vi oss i mitten, låter alla höra, höra vilken dröm som Gud har lagt på våra hjärtan, låter alla få ta del av vår droppe i hans stora hav. Vi pratar om att gå våra drömmars väg inte handlar om att vara orädd utan om att våga gå med rädslan för misstag, rädslan för otillräcklighet, rädslan för att trampa fel - att våga gå med alla rädslor under våra hälar. För rädslan symboliserar något vackert, liksom havet symboliserar hur hans små drömmar för våra liv bildar den stora drömmen han har för den här världen - så symboliserar rädslan att vi är beroende av honom, han som skapade havet, han som skapade drömmar. Och när vi vågar gå med rädslorna under fötterna så vågar vi också erkänna att ingenting är större än han som skapade himmel och jord, han som bor i oss för i hans kärlek finns det ingen plats för rädslan.
Vi ställer oss på en rad längs med havskanten, låter vattnet nudda våra tår. Vi räknar till tre och vi tar varsin snäcka, lyfter handen och kastar ut den i havet. Som en symbol, som ett sätt att visa att vi är beredda att gå på den väg som han har förberedd. Att med kraft visa att vi är redo, att vi vill gå ut i den dröm som redan är skapad för oss, att vi vill identifiera oss med den droppe som han skapade oss till att vara, att vi vill vara den rösten, den handen, det hjärtat som lever ut hans dröm. Att vi vill vara den droppe som gör havet lite lite större genom att leva det liv som var tänkt redan innan vi tog vårt första andetag, leva ut den drömmen som fanns redan innan vi visste vad drömmar var.
Update: don't know
Saturday adventure #2
ett dansande hjärta
Jag vet inte, kan inte riktigt deklarera om det är ett fullspäckat schema eller ett känslomässigt kaos som gör att ögonen går i kors innan klockan sju ikväll. Jag byter inriktning, byter track, låter Gud göra och leda mig på konstiga, okända och kända vägar. Jag dansar istället för att fotografera och det rör upp till känslostormar jag inte trodde att jag var kapabel till. Jag komponerar en dans, en kreation som ska gestalta min relation till han som skapade allt som är mellan himmel och jord. Jag har aldrig med kroppen skapat för hans ära, aldrig ärat honom genom min egen skapelse. Och nu är jag här, tryckt så långt utanför min trygghetszon att jag har glömt bort hur tryggheten kändes. Jag står inför en klass, det må bara vara sju stycken men det är sju stycken för många. Och min uppgiften, den har egentligen ingenting med dans att göra, egentligen ingenting alls. Det handlar om hjärta, om sårbarhet och uttryck. Att låta kroppen uttrycka vad hjärtat säger, att få hjärtats gömda vrår att tala ett helt annat språk, ett språk som berättar själens historia. Så jag står där, redo att låta händer och fötter, hjärta och själ berätta mitt livs största historia. Jag gör ett snedsteg där, en känsla fel där, ett uttryck för lite där. Hjärtat säger att det är okej, att du dansar inte för någon annan än han som skapade din dans men huvudet vill någon annanstans, det säger att det spelar roll, att strävan efter perfektion är viktig och att ditt värde ligger i dina gärningar.
Jag sätter mig ner och jag minns inte ens, minns inte vad som hände när fötterna lyfte från golvet och ner händer lyfte mot luften, kommer inte ihåg en känsla, allt är en dimma, en emotionell dimma. Jag sätter mig ner och tårarna rinner, de rinner, de rinner och det spelar ingen roll vad jag säger, vad jag gör, vad tankebanan tänker för dem bara rinner, rinner, rinner. Dem slutar inte och det spelar ingen roll vilka kommentarer som yttras, vilka blickar som utbyts eller ens hur mycket kärlek som tas emot.
Och jag vet inte. Vet inte om tårarna rinner för att det är sårbart att visa känslor, sårbart att visa dem på ett så nytt sätt, sårbart att låta hjärtat skapa nya vägar att ära honom. Jag vet inte om det är sårbarheten i att Gud vill ha mig här och därmed sårbarhet i att finna hans plan. Eller om livet här fortfarande är så omtumlande att hjärtat inte kan hålla allting inne, utan att inte ens hjärtats penna och tankarnas ord kan sätta punkt på känslorna utan att fötter och händer måste dansa i takt med själen för att friden ska nå fram, för att jag ska komma hem, finna trygghet.
Saturday adventure
En plats
Ett blankt papper och ett huvud som går på högvarv. Det är mer än tusen tankar som går genom huvudet när hela ens värld, allt som var ens existens förvandlas till något nytt, när ens verklighet blir en annan. När det skiljer ett hav och tusentals mil mellan den verklighet som var och den verklighet som nu är. Och det är en intensiv och omtumlande verklighet. Vi lever i samma hus, spenderar alla dygnets timmar tillsammans och för sju dagar sedan var vi totala främlingar för varandra. Det finns så mycket liv här, så mycket kärlek, så mycket tålamod, så mycket nåd.
Den överrumplar mig ofta, den här platsen överrumplar mig. Det är en plats av frihet men också en plats av tillväxt, utmaningar och av ständigt förändring men framförallt är det en plats där Guds närvaro regerar. En plats med olika människor, olika bakgrunder och olika personligheter men med en gemensam avsikt, att ära honom med allt vi har, allt vi gör, allt vi är. Allt till honom, han som har kallat oss till att bära hans namn till dem som inte hört hans röst, sett hans mirakel eller känt hans närvaro.
Det är en plats av kärlek, en plats av frihet, en plats av tillbedjan och också en plats av ständig förändring, ständig förbättring, ständigt liv. En plats fylld till bredden, till höjden, till längden med liv och liv i överflöd.
19 januari
Florida mark
