Jag ville skriva något, uppdatera er på något sätt om de månader som gått, om allt som har hänt, om förvandlingen och om förnyelsen. Men än så räcker inte mina ord till, jag har inte hanterat känslorna tillräckligt för att kunna ge er en helbild av allt vad jag vill säga. Så jag tänkte dela med mig, dela med mig av en liten bit av den jag är. En liten text, några ord om hur Gud vill göra oss hela, om hur han alltid kämpar med oss och om hur gärna han vill få oss att känna oss hemma där han för en stund placerar oss. 

 

- - - - 

 

Gemenskapen har en stark kraft som lyfter upp, den ger hopp, hopp om en kärlek som inte sinar. Och ju fler dagar som går förbi här, desto mer får jag se av den kraft som kallas gemenskap. Det behöver inte vara något stort, behöver inte vara något som är större än en kram, ett ord, en känsla av tillhörighet. Jag vet inte, vet inte hur jag ska hitta orden till att beskriva det känsloomlopp som min kropp går igenom just nu, hur det känns att känna gemenskap och utanförskap på samma gång. Igår kom jag in i mitt rum och på sängen jämte min låg två av de vackraste själarna jag känner. Det pågår vilda diskussioner om tysk grammatik och engelska dialekter, jag slänger mig försiktigt på sängen och trots att det är sex personer i rummet, så behöver jag inte kämpa mig blå för att få en del av rummets rampljus. Senare så tunnas skaran i rummet av och jag finner mig med huvudet vilande mot Karos mage, en nyfunnen trygghet. Vi ligger där, vilade mot henne med hennes ständiga strykningar över våra ryggar och det brister ut skratt och tårar om vartannat. Någon timme senare finner vi oss i en annan säng, i andra änden av vårt nya hem. Jag ligger i mitten, Michelle vilar sitt huvud mot mitt, ligger tätt intill medan Karo ligger tätt intill mitt huvud och Michelle har sina armar över mig, stryker Karo längs ryggen. Vi slumrar till, vänder oss ibland, njuter av att vara i varandras famnar, omslutna av kärlek från en vacker, växande vänskap. Det är min definition av trygghet, att få finna mig inslingrad bland vänner och känna hur kärleken strålar från kropp till kropp, från hjärta till själ, hur den är en del av hans dagliga bröd.

Och känslan av gemenskap, av tillhörighet blir starkare när morgondagen kommer i all sin glans. Jag köper min frukost med den nyfunna vännen som jag fann mig inslingrad i, natten före. Vi kommer tillbaka till vårt rum, skrattar med våra tillfälliga rumsvänner, skrattar åt livet och dess finurliga strider, de som en dag blir en berättelse att berätta för dem som inte var där.  Vi skrattar och pratar minnen från de fem månader som redan har gått. Vi byter rum återigen och den stund som brukar vara den värsta på hela veckan, den vänds till upplevelse i glädjens rum. De sista tio dagarna av resan får jag spendera med min bästa vän, med mitt Holland, hon som ska stanna kvar på denna plats som vi nu kallar hem för åtta månaders tid. Mitt hjärta dansar glädjens dans och min själ spelar den finaste sång han känner till över att få dela rum, dela säng med hon som har blivit en trygghet i den ständiga förändringen. 

Och de resterande timmarna av dagen är en enda lång konversation med en återfunnen vän från början av januari. Vi kommer överens väl, vi har så många likheter och nu pratar vi konstant i fem timmar om saknaden, om allt vad vi har gått igenom, om allt vad Gud gör i våra liv nu. Vi äter middag i hennes rum och tillhörighetens blod rinner i mina vener. Jesus vet hur han ställer saker till rätta, hans kärlek och vår överlåtelse är allt vad som krävs för att överkomma de monster som viskar onda lögner från axeln.