Mitt Holland och jag gick upp och ner för okända gator, längs de smutsiga gatorna och de öde gränderna. Vi trängdes mellan mängder av människor som balanserade hopplöshet och en strävan efter perfektion i sina hjärtan. Vi vandrar upp och ner för samma gator, gatorna som är vårt hem för de nästkommande två veckorna. Våra hjärtan, de brister för den skillnaden som kulturen har gjort på de människor som bor här, på hur det kan springa män och kvinnor i dyra kostymer längs samma gata som det sitter en kvinna, klädd i trasor och tigger pengar. Vi vandrar vidare, ner mot nya gator, gränder som vi ännu inte sett, människor som vi ännu inte har hälsat på. Vi vandrar vidare och vidare, för att se, för att lära känna staden som är Asiens centrum, platsen där västvärlden möter den tredje världen. 

Dagen efter, skärrad av den orättvisa som finns mitt ibland oss, den som gör sig påmind varje gång vi ser en benig man som försöker få mat för dagen eller en kvinna inlindrad i smutsiga trasor som samlar på sig pantburkar för att kunna ge sina barn ett tak över huvudet. Orättvisan skär djupa sår medan medlidandets kraft växer sig starkare och starkare för varje meter som mina fötter vandrar. Vi sätter oss ner, på en trappa utanför ett tempel och ber för den stad som nu ligger under våra fötter. Ber att den ska lära känna hoppet, kärleken, tron på han som är svaret. Att den ska lära känna djupet i Hans godhet. Jesus rör runt i våra själar, planterar en medkänsla, planterar ett hjärtas kamp för de sjuka, de fattiga, de hemlösa, de glömda. Och där, när våra hjärtan sjunger toner till hans ära, när hans närvaro känns tydligt, när övertygelsen om privilegiet att få känna honom här - då lovar vi oss själva att ge allt. Allt vi har. Vi lovar oss själva, lovar han som tog oss hit att vi tillsammans ska vara ett ljus för de röstlösa, för de som normen har gömt bakom orättvisans hörn. För de röstlösa, för ljuset, för hans rike. 

Staden som är vårt hem för de närmaste veckorna, är en stad som präglas av fattigdom, av rikedom, i en salig blanding. Runt omkring oss, långt ovanför våra huvuden sträcker sig skyskraporna och i mina ögon så drunknar de, beblandas med skyn. Jämte de vackra byggnaderna av glas finns så ostadiga sönderfallna hus vars träpålar och plåttak kan falla till marken vilken dag som helst. Och på de befolkade gatorna, där våra fötter vandrar, där sitter de, en efter en med en mugg framför sina fötter och deras värdighet bildar tårar som rinner ner för deras vackra kinder. 

I den här staden finns det största skillnaden mellan fattiga och rika, i hela världen. Och jag tror på statistiken, dens fakta bränner hål på en naiv världsbild.

Kvällen därefter packar vi ett antal påsar med mat och vatten, lägger i ett kort, ett kort som talar om den kraft, det hopp som är vårt levande vatten. Vi packar våra ryggsäckar till både höjd och bredd med dessa påsar och så går vi ut. Ut till de gator som vi har vandrat de senaste dagarna, ut till den verklighet som väntar på oss, som längtar efter medkänsla och två själar som vill göra skillnad. Vi går, fyllda av pirr, glädje och en vilja att tjäna. Väl ute på gatorna, står vi ansikte mot ansikte med orättvisans mörka ansikte. Vi låter oss ledas till de människor som ligger på Hans hjärta, till de hjärtan som han har förberett. 

Vi vandrar vidare. Under en bro, ser vi ett hem, ett hem byggt av pappkartonger. Jag tänker, i mitt stilla sinne, att en sådan verklighet finns inte. Det är bara en rad från en av Pinks ungdomslåtar, detta är ingen verklighet, inget liv. Men än en gång sprack den, den naiva världsbilden. I detta lilla hem av pappkartonger bor en man, hans namn är Lem och han är numer min vän. Han har ett vackert ansikte trots att hans hunger har gjort benen allt för synliga. Han har ett vackert ansikte trots att hans ena öga har en annan färg, ett annat utseende än det andra. Det är ett av de vackraste ansikten jag har sett, inte på grund av att han är blind på det ena ögat, inte på grund av anledningarna till hans magra benstruktur, utan på grund av alla de historier, på grund av alla de berättelser som finns gömda i hans ögons djupa färg, på grund av det livet som talar djupare än hans magra ben. Den här mannen har det vackraste hjärta som jag har sett, det lyser starkare och sjunger högre än något annat för att det bottnar i en aldrig sinande godhet. 

Vi ger honom ett av våra matpaket, frågar försiktigt om vi får be en bön för honom. Han lyser upp och han tysta röst skriker av glädje, nästan så att kvinnan som sover bredvid honom vaknar. Vi ber om att han ska få ett tak över sitt huvud, att han ska få äta sig mätt i morgon, att han ska finna tröst, tillit och frid i det namn som står högre än alla andra namn. Han nickar, ögonen tåras och han instämmer med ett ’amen’. Hans ögon lyser av en kärleksfull glädje och han säger med den skakande röst men med ett rungande självförtroende ’Gud älskar mig’. Vi nickar, nästan så att huvudet ska trilla av, mitt Holland och jag. Vi håller med honom, håller om honom som ett svar på den kärlek som han har lärt känna. Hans ögon går i kors och vi förstår att det är dags att gå, vi lovar att komma tillbaka nästa dag och med ett nickade leende kryper han igenom en träbit, intill sin säng. 

Och de dagar som följde, de två veckorna som följde spenderade vi med honom. Vi gav honom varm mat, köpte kläder försökte ge honom all den kärlek vi hade. Men ingenting, nej ingenting gick emot den mannens glädje och kärlek, ingenting gick emot hans tacksamhet, den som fick änglarna att dansa. Ingenting kändes större än hans godhet, han sparade en lapp vi lämnade på hans säng när han inte var där, för att han hälsade på sin vän som va inlagd på ett sjukhus, flera stadsdelar bort. Och nästa gång vi träffade honom så tog han fram lappen, sa att den alltid fanns i hans byxficka och med den nu igenkännande darriga rösten sa han att det  var hans finaste ägodel. 

Det var en vacker vänskap, där vi fick så mycket mer än vad vi gav, klyschigt nog. Och när vi såg honom för sista gången, så rann det tårar från våra kinder och med våra nu darriga röster så sa vi att vi kanske kanske ses igen, om våra visum kräver att vi åker tillbaka om fyra veckor. 

Våra visum krävde inte en resa tillbaka till Hong Kong. Och jag kommer förmodligen aldrig se min vackra väns ansikte igen, de ögon som berättade historier som han ännu inte hade delat med sig. Men även om det inte är mycket, så är det allt jag kan göra nu - att varje kväll be en bön för honom. Om att han kommer få ett tak över sitt huvud, att han kommer ha kläder på kroppen, att han inte går hungrig i säng varje kväll, att han sätter sin tillit till det namn som fick våra vägar att korsas. Och Lem, varje kväll tackar jag Gud för allt det som du lärde mig, som du lärde oss. Att den största kärleken, den finaste godheten och den vackraste tacksamheten, den kan bo i de mörkaste av gränder.

 

 

 

 

Lem. Photocred: Lisette de Hooge