Jag slås väldigt ofta av hur dagar bara kan gå förbi utan någon riktig reflektion, utan att jag egentligen tänker på hur den var eller vad den gjorde med mig. Det finns så mycket som jag ständigt kan längta till, så många gånger som jag tänker oh tänk när den dagen är här. Hur kommer det ens att kännas då? Men sen, lite ovetande så kommer den dagen smygande, utan reflektion egentligen den med. Samma är det ju med högtider, som julen som precis susade förbi, lite fortare än jag ville. Den kommer ju också varje år och varje år tänker jag alltid att jag ska fånga den bättre, stanna i känslan och krama om stunden men det är sällan som det blir så, för likt alla andra dagar svishar den förbi, precis som en vind på en kylig höstdag.

 

Julafton var mycket kärlek men också mycket förväntningar. Alla är uppklädda, förväntansfulla och lite bräckliga. Allt kan bli så sårbart vid minsta detalj som går fel. Men samtidigt är det en helt fantastisk stund när får vara det den är, glädje från topp till tå. För det finns ändå något alldeles speciellt i traditionen med

Och varje julafton har ju en höjdpunkt, ett guldkorn, en pärla som nästan alltid rotar sig i en känsla som går bortom julklappsglädjen. I år var det känslan obrytbara band. På eftermiddagen satt jag, min lillasyster och våra två kusiner och spelade sällskapsspel, Jeopardy och kortspel. och där och då slogs jag av hur fantastiskt det egentligen är, att vi är fyra personer som träffas så sällan och så delar så lite av livet tillsammans men som ändå känner varandra så väl att ingenting blir pinsamt, ingenting blir tråkigt och ingenting blir sådär tyst. Utan vi är bundna av speciella band och har älskat varandra sen barnsben. Och det är fantastiskt att den relationen består, år efter år.