I veckan läste jag ut den mest fantastiska boken som jag någonsin läst, något romantiserat men ungefär så. Den handlade om Hazel Grace, en sextonårig tjej som lider av obotlig lungcancer. Hon har inte gått i skolan på tre år när hennes mamma tvingar henne att gå på en Support Group för cancersjuka ungdomar. Väl där träffar hon Augustus Waters, en kille som är i remission från bencancer. Den handlar om kärlek, om att stå med ena foten i graven och om hur en gör liv av en dödsdom. Den är tragisk, humoristisk och så jäkla fin. Jag bara grät och skrattade om vartannat och vartenda ord fick mig att tappa andan. BARA LÄS DEN.