Jag åkte ut till mormor igår för att andas lantluft, lugna känslostormar och äta allt för mycket godsaker men jag lyckades bara med ungefär två tredjedelar av det. Jag har tittat på eurovision, hejat fram Sverige till VM-final och läst inspierande sidor i Svindlande höjder medan solen värmde likt den varmaste dagen i juli. 

 

Men trots lugn, sol och kärleksklassisker från tidigt 1800-tal så vaknade jag upp imorse med en framtidsångest värre än igår. Jag klädde på mig långkjol och favorittröjan i hopp om att vädret skulle vara lika fantastiskt som gårdagens men icke, för mot fönstret smackade sommarregnet som om hela himmlen öppnat sig. Jag åt frukost, läste ännu fler sidor av Svindlande Höjder och åt fler After Eight bitar än vad en förmiddag borde tillåta. Efter några vakna timmar lade jag mig i soffan med tårar rinnande ner för kinderna och med telefonen i handen för att få mormor att gå på lögnen om att de svarta ränderna på kinderna endast berodde på att jag läst ett nytt inlägg på en cancersjuk flickas blogg. Jag gick bort mot toaletten med målet att torka bort de svarta ränderna från kinderna men det slutade bara med mig sittandes, hulkandes på toalettmattan medan huvudet, hjärtat och hela kroppen drömde om en annan stad, en annan vardag, ett annat liv. Det drömde om att vakna upp i en stad jag ännu inte känner, att sitta på caféer och skriva, att läsa böcker i parker, att få göra allt med passion. Jag drömde om allt, precis allt som inte är Småland. Men allra mest så drömde jag om att känna lycka och glädje istället för misslyckande och om att se möjligheter istället för begränsningar.

 

Så snälla vackra framtid, kan du ge mig lite medgång nu? Snälla, bli så fantastisk som jag vet att du kan bli.