Jag är nog (hur mycket jag än förnekar) en person som baserar min självsäkerhet på trygghet, känslor och impulser. Jag låter allt som oftast känslorna styra mina vägval, låter känslorna definiera vart mitt liv är på väg och låter dem vara grunden för fotstegen tillbaka till den Madde som tappats någonstans längs vägen. Men när känslor skiftar från dag till dag, när tårarna rinner efter en trygghet som inte längre finns och när nästa vägskäl kommer definiera hela ens framtid, då. Då hulkgråter jag mig till sömns varje natt, då faller jag handlöst och då ligger jag i fosterställning på mitt sovrumsgolv klockan tre på nätterna. Framtiden ska vara laddad med drömmar, lycka och spänning och inte okontrollerbara tårar och en apatisk känsla av ett känslomässigt utanförskap. Men ändå spenderar jag alla mina lediga, vakna timmar med att gråta för en anledning jag inte kan förklara. Det är frustration och förvirring blandat med vetskapen om att det en dag vänder och den dagen hoppas jag med glädje endast är runt hörnet.
För jag vet att framtiden löser sig, vet att jag en dag kommer tänka tillbaka romantiserandes och oförstående på hur många sömnlösa och tårfyllda nätter som våren 2013 gav mig. När drömmar har gått i uppfyllelse, när miljön är utbytt och när hjärtat dansar istället för att sörja.
I veckan läste jag ut den mest fantastiska boken som jag någonsin läst, något romantiserat men ungefär så. Den handlade om Hazel Grace, en sextonårig tjej som lider av obotlig lungcancer. Hon har inte gått i skolan på tre år när hennes mamma tvingar henne att gå på en Support Group för cancersjuka ungdomar. Väl där träffar hon Augustus Waters, en kille som är i remission från bencancer. Den handlar om kärlek, om att stå med ena foten i graven och om hur en gör liv av en dödsdom. Den är tragisk, humoristisk och så jäkla fin. Jag bara grät och skrattade om vartannat och vartenda ord fick mig att tappa andan. BARA LÄS DEN.
Jag åkte ut till mormor igår för att andas lantluft, lugna känslostormar och äta allt för mycket godsaker men jag lyckades bara med ungefär två tredjedelar av det. Jag har tittat på eurovision, hejat fram Sverige till VM-final och läst inspierande sidor i Svindlande höjder medan solen värmde likt den varmaste dagen i juli.
Men trots lugn, sol och kärleksklassisker från tidigt 1800-tal så vaknade jag upp imorse med en framtidsångest värre än igår. Jag klädde på mig långkjol och favorittröjan i hopp om att vädret skulle vara lika fantastiskt som gårdagens men icke, för mot fönstret smackade sommarregnet som om hela himmlen öppnat sig. Jag åt frukost, läste ännu fler sidor av Svindlande Höjder och åt fler After Eight bitar än vad en förmiddag borde tillåta. Efter några vakna timmar lade jag mig i soffan med tårar rinnande ner för kinderna och med telefonen i handen för att få mormor att gå på lögnen om att de svarta ränderna på kinderna endast berodde på att jag läst ett nytt inlägg på en cancersjuk flickas blogg. Jag gick bort mot toaletten med målet att torka bort de svarta ränderna från kinderna men det slutade bara med mig sittandes, hulkandes på toalettmattan medan huvudet, hjärtat och hela kroppen drömde om en annan stad, en annan vardag, ett annat liv. Det drömde om att vakna upp i en stad jag ännu inte känner, att sitta på caféer och skriva, att läsa böcker i parker, att få göra allt med passion. Jag drömde om allt, precis allt som inte är Småland. Men allra mest så drömde jag om att känna lycka och glädje istället för misslyckande och om att se möjligheter istället för begränsningar.
Så snälla vackra framtid, kan du ge mig lite medgång nu? Snälla, bli så fantastisk som jag vet att du kan bli.
Jag sitter i soffan, på kansliet, i lokaler där jag har spenderat så ofantligt många, långa timmar med att göra verklighet av ett engagemang som lyst klarare än någon annan stjärna. Här är rummen där jag tog mina första fotspår, de fotspår som bildade en kärlek till påverkan, till möjligheten och långsamt till självsäkerheten. Här började allt och här formades den personlighet som idag är jag. Här har jag kämpat, här har jag gråtit tårar av en prestationsångest som aldrig verkar ta slut och här har jag skrattat tills magmusklerna gett vika av att få vara omringand av så fina, fantastiska och inspirerande människor som blivit några av mina bästa vänner. Här är rummen, soffan, golven och taket som har format mig, som har lyft mig ur självömkan och sakta skapat bättre självkänsla och en starkare person av en vacklade osäkerhet och ett tungt hjärta.
Jag sitter där i soffan, där allt började, där den jag är idag skapades och hör hur munnen och ögonen som stirrar tillbaka på mig, säger att det finns så mycket mer kvar för mig att skapa här, att här kommer jag växa, här kommer jag göra mitt avstamp mot högre höjder och här kan jag formas till den som jag är menad till att vara. Vi pratar om mål och mening, säger att vi gav upp så mycket för det här, gav våra liv för de här väggarna och lät oss formas helt av påverkans kraft. Vi öppnar upp våra hjärtan inför varandra och visualiserar, pratar, förklarar huruvida detta är ett tåg, ett spår, en väg värd att följa, värd att ge upp drömmar för och ett lopp värt att springa utan ett uns om hur länge vi springer utan en målgång, utan en vision och med en ständig osäkerhet om detta verkligen var rätt val eller om drömmar från förr gjort oss blinda inför framtiden.
Det är nu, vi sitter i samma rum som den 19 september 2010 ekade av lycka, av eufori och av kärlek, det var här, på samma golv som vi dansade, sjöng och skrek ut att vi hade lyckats, vi hade vunnit. Det är samma rum, samma väggar, samma golv som idag är fullt av ångest, av osäkerhet och av tvivel. Det är två hjärtan som velar, som tittar sig omkring och som frågar minnena från samma rum om vi gör ett misstag i att tro att det är det okända tåget utan en direkt destination som är det rätta eller om det bara är euforiska minnen från en natt för snart tre år sedan som lurar oss. Velet tar tag i rummet, osäkerhet är allt som andas och vi som en gång dansade på det här golvet av lycka, vi tittar nu in i varandras ögon medan våra hjärtan kramas och vi viskar så ingen annan hör, att detta är det svåraste beslut som vi någonsin kommer att ta.
