Det där ordet som ska få mig att vilja hoppa av glädje och längtan, som ska få mitt hjärta att slå de där extra slagen och det där sinneslaget som befinner sig i eurfori, bara alltid. Det borde vara jag, det borde vara jag som känner så när framtiden finns framför mig och inte bakom mig. Men istället så tränger tårarna bakom ögonlocken, ångest är det enda sinneslag jag verkar känna till och framtiden får mig istället att vackla i drömmarna som egentligen ska förverkligas nu idag men helst igår. Jag vill ju känna känslan av lycka, av drömmar som går i uppfyllelse och känslan av åstadkommelse. Jag vill ju egentligen inte sitta i mitt tonårsrum, i en stad som känner mig för väl och hur jag för varje dag som går förbi i staden som jag växte upp i, känner misslyckande i att jag inte följer hjärtat, inte drömmarna, att jag egentligen inte följer någonting alls, utan jag bara är. 

 

Så det är när jag sitter här, i ett tonårsrum, med benen i skräddarställning och med ett hjärta som ledset tittar tillbaka på mig, ber mig att vara snäll, att våga följa hjärta, att våga följa drömmarna - för utan dem så kommer min livsbok aldrig att bli så fantastisk som mina drömmar kan göra den. För innerst inne så längtar ju hela själen, hela kroppen, hela hjärtat efter en annan stad att kalla mitt hem, en annan säng att formulera tankarna i och en annan kultur, ett annat land, en annan värld att uppleva, upptäcka och lära mig av. 

 

Men mitt huvud lyckas lura tankarna som i sin tur lurar hjärtat som sen leder mig på vägarna bort från drömmarna som egentligen ska forma de första bladen i livsboken med ännu orörda blad. Så nu är det dags, att säga åt, skärpa till och låta hjärta leda mig mot mina drömmars mål, för det är endast då som sidorna målas i den färgglada färg som framtiden förtjänar.