Ikväll stannade jag upp och lyssnade på P3 Dokumentären "Verklighetens Lilja forever". Tjejen som för 13 år sedan gav trafficking ett ansikte. Hon växte upp i ett fattigt Litauen med en mamma som övergav henne vid 13 års ålder och efter år som prostituerad i sitt hemland kom hoppet om en ljusare framtid i Sverige. Sexton år gammal tar hon sin kusins pass, sätter sig på ett flygplan till Sverige och möts av svensk vinter i ett vackert Skåne. Men den svenska idyllen är bara minutlång innan hon blir inlåst, utnyttjad och använd som sexslav. Bara två månader senare tar hon livet av sig när hon hoppar från en bro och Sverige får sitt första välkända traffickingofffer. 

 

Den här dokumentären gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Det skär i mig att höra om en verklighet som finns överallt och som kan finnas i grannhuset, som kan passera en på stan, att människohandel sker i trygga Sverige. Att det endast några kilometer från mig kan finnas människor som flytt från fattigdom prostitution misär till ett hopp om en trygg framtid och möts av eskalerande grymhet. 

 

För lite mer än ett år sedan åkte jag och ett gäng ungdomar till Litauen på missionsresa, vi åkte en färja mellan Sverige och Litauen och lite varstans, på toaletter och hytter fanns det så skyltar med texten om att trafficking kunde ske på båten och att vi vid minsta misstanke skulle anmäla. Och det känns så sjukt, så sinnessjukt att det tretton år senare eskalerar mitt under näsan på oss. Det är så provocerade att lagen samhället vi inte kan skydda dem, att inga kan skydda de sextonåriga flickorna som har förlorat sitt värde, sitt allt, sitt liv.

 

HÄR kan ni lyssna på den.