ikväll satte jag upp en världskarta på min vägg, i mitt rum som tillsammans med en canvas med afrikanska, fina barn o tavlor som säger att så länge som jag följer hjärtat så kommer jag nå hur långt som helst - tillsammans är det den viktigaste väggen i mitt rum för jag totalälskar världen, alla platser jag aldrig sett och alla människor jag aldrig mött- det föder en längtan efter att se mer, att se större saker o att få ta del av allt det fantastiska som vår värld är. Med det menar jag inte att alla undangömde skatter som utgör världen på något sätt bara är en dans på rosor utan bara att vackra platser, härliga kulturer o öppna människor tillsammans med fattigdom, slum och farliga djur gör det så mycket mer fantastiskt. 

 

Jag har en längtan efter att få se världen, att få bli en del av den, att få ta del av andra kulturer o att på riktigt få känna att vi alla tillsammans är byggstenar av det som utgör hela vår existens. 

Jag tänker tillbaka på dagarna när jag för första gången såg ett land i mitten av Afrika där fattigdomen var lika självklar som ikea. När jag fick leva i en kultur som andades annorlunda, där Hukuna Matata var meningen med livet o där vilda djur fick gå fria. När jag mötte människor som skrattade av glädje även om livets orättvisor hade slått dem på käften några gånger extra. Eller bara faktumet av att det på ett dansgolv, på andra sidan jorden fanns fyra tjejer, alla med olika kulturer, olika nationaliteter och bakgrunder som tillsammans dansade, sjöng och lyfte händerna till tonerna av waka waka.  

 

Jag vill känna det igen. Känna den bultande passionen för ett land som inte är mitt eget, att få upptäcka allt som jag ännu inte sett och att få ta in många, många fler platser, så att de blir en större del av mig o så att jag blir en större del av den. Jag vill andas hela världen och låta alla intryck bli en del av den jag är.