Ett blankt papper och ett huvud som går på högvarv.  Det är mer än tusen tankar som går genom huvudet när hela ens värld, allt som var ens existens förvandlas till något nytt, när ens verklighet blir en annan. När det skiljer ett hav och tusentals mil mellan den verklighet som var och den verklighet som nu är. Och det är en intensiv och omtumlande verklighet. Vi lever i samma hus, spenderar alla dygnets timmar tillsammans och för sju dagar sedan var vi totala främlingar för varandra. Det finns så mycket liv här, så mycket kärlek, så mycket tålamod, så mycket nåd.

Den överrumplar mig ofta, den här platsen överrumplar mig. Det är en plats av frihet men också en plats av tillväxt, utmaningar och av ständigt förändring men framförallt är det en plats där Guds närvaro regerar. En plats med olika människor, olika bakgrunder och olika personligheter men med en gemensam avsikt, att ära honom med allt vi har, allt vi gör, allt vi är. Allt till honom, han som har kallat oss till att bära hans namn till dem som inte hört hans röst, sett hans mirakel eller känt hans närvaro.

Det är en plats av kärlek, en plats av frihet, en plats av tillbedjan och också en plats av ständig förändring, ständig förbättring, ständigt liv. En plats fylld till bredden, till höjden, till längden med liv och liv i överflöd. 

2014, jag har längtat efter dig. Längtat efter att du ska komma, komma och smeka mig med dina oskrivna blad, med dina drömmar och med din ovisshet. Jag vet med största möjliga säkerhet att du kommer förvandla mig och ge mig drömmar som mitt hjärta inte vet om än. 

2014, du kommer ge mig liv. Nytt liv. Hos dig kommer jag att göra saker som jag aldrig förr har gjort. Jag kommer att leva på andra sidan jorden, leva för andra människor, leva enbart på hans kärlek. Hos dig kommer jag att finna människor, människor som jag kommer växa med, växa av och växa genom. Hos dig kommer världen lära mig uppskatta livet, kärleken och allt som ryms därimellan.

2014, du kommer att välta mig. Hos dig kommer hjärtat att känna smärta, hos dig kommer förvandling göra ont och hos dig kan kärleken kännas strypt. Hos dig kommer jag tro att kärleken kvävts och styrkan gömts och jag kommer tro att närvaron är bortblåst, att hans vilja slutar innan den knappt har börjat. 

 Men 2014, du kommer också att ge mig mer kärlek, hopp och tro än ens min vildaste fantasin kunde förutspå. Du kommer förverkliga sedan länge bevarade drömmar och du kommer att ge mig ett liv som jag aldrig kommer vilja byta ut. Du kommer att mäta mitt hjärtas begär och hos dig kommer jag finna mig själv.

 2014, du kommer att vara konkret. I dig kommer jag skriver fler och fler lovsånger till hans ära, jag kommer komma nära närmare honom och jag kommer känna mig rotad i honom, så mycket att vi kommer förbli oskiljaktiga. I dig kommer jag få känna sann gemenskap och jag kommer få vandra genom motgångar med människor som förstår, med människor som har ögonen fäst på samma punkt som jag. 

 2014, hos dig kommer jag få se val vinnas och liv förvandlas. Hos dig kommer jag få dra människor till honom, leda dem hem. 2014, hos dig kommer jag att bli frimodig. Frimodig i tro, frimodig i mission. Hos dig kommer varenda rädsla övervinnas av kärleken. 

2014, du kommer att ge mig liv. Och jag kommer att få fylla dina blanka sidor med min vandring, en vandring som bara är början men en vandring som också ständigt kommer att påminna mig om att ingen når slutet utan en början som sätter målet, som lyfter blicken och som fäster den på livets mittpunkt. 

2014, nu är jag din. Jag springer mot dig med öppna armar, vi kommer trivas ihop, du och jag. Jag ser fram emot att spendera 365 dagar med dig.

Det tar bara någon enstaka rad med vackra ord för att jag ska falla tillbaka, tänka tillbaka, nästintill längta tillbaka till det brinnande engagemanget. Allt som krävs är lite bekräftelse och jag faller pladask för korrekta formuleringar, akademiska texter och den ständiga kampen för frihet öppenhet tolerans. För om vi ska vara ärliga, så älskade jag dig, jag råälskade dig. Älskade påverkan, älskade bekräftelsen och älskade drivet. Jag gav dig allt jag hade, varje minut, varje sekund av tre år. Du fick hela mig, varje millimeter, varje känsla, varje uppoffring. Du rotade dig djupt i mig, gav mig mening och din kraft förändrade mig ut och innan. Du förvandlade mig, du gav mig trygghet, självsäkerhet och mod. Mod att alltid kämpa för det som är rätt och mod att alltid stå upp för det jag tror på. Du lärde mig mycket, om livet, om samhället, om uppoffring och om kärlek. 

Med likt en bok, ett blad, ett mynt så hade du också två sidor. Och din andra sida, den smakade surt och bittert och den fick din kärlek att framstå som vag. Den bittra smaken smakade hat och förakt och den fick mig att kapitulera varje gång. Det var dens bakslag som tillslut drog mig ifrån dig när jag lade ner mina vapen och sprang min egen väg. Jag älskade varje del av dig men när varje kontakt med dig slutade i krokodiltårar och ännu ett blåmärke på självförtroendet så var det något som var fel. Du blev mer och mer associerad med ångest, tårar och förakt. Och tillslut tog bitterheten över och jag kapitulerade inför dig. Lät dig glida ur mina händer och lät min livboj mitt engagemang och mitt allt för en stund kvävas för att du tog mer än du gav, när verkligheten kom ikapp.

Och kanske kanske kanske hade vi överlevt krisen, du och jag om jag hade lärt känna mig själv innan jag lärde känna dig. Om vi lärde känna varandra innan jag grundade hela min existens på ditt väsen, på din bekräftelse, på din kraft. Jag önskar med hela mitt hjärta att det var så, att jag hade väntat, att jag inte hade fyllt dig med allt när du bara var en bråkdel av vad jag trodde att du var. För om jag hade väntat då hade jag inte behövt bryta mig loss, då hade jag inte behövt krossa dig för att hitta mig. Jag lade min existens i dina händer och det blev min tragedi när jag insåg att jag inte visste vem jag var utan dig. Och det var därför som jag bröt mig loss, svek dig för att jag var tvungen att hitta min egen personlighet, hitta den dörr där jag var nyckeln, inte du. Men kära engagemang, du ska veta att det var mitt svåraste beslut någonsin, att förlora dig. För under den här resan hade jag behövt dina välkända axlar att vila mot. Men vem vet, kanske när jag har kommit tillräckligt långt på min egen resa, kanske vi kan ta upp kontakten igen då, lära känna varandra på nytt?