Ikväll stannade jag upp och lyssnade på P3 Dokumentären "Verklighetens Lilja forever". Tjejen som för 13 år sedan gav trafficking ett ansikte. Hon växte upp i ett fattigt Litauen med en mamma som övergav henne vid 13 års ålder och efter år som prostituerad i sitt hemland kom hoppet om en ljusare framtid i Sverige. Sexton år gammal tar hon sin kusins pass, sätter sig på ett flygplan till Sverige och möts av svensk vinter i ett vackert Skåne. Men den svenska idyllen är bara minutlång innan hon blir inlåst, utnyttjad och använd som sexslav. Bara två månader senare tar hon livet av sig när hon hoppar från en bro och Sverige får sitt första välkända traffickingofffer. 

 

Den här dokumentären gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Det skär i mig att höra om en verklighet som finns överallt och som kan finnas i grannhuset, som kan passera en på stan, att människohandel sker i trygga Sverige. Att det endast några kilometer från mig kan finnas människor som flytt från fattigdom prostitution misär till ett hopp om en trygg framtid och möts av eskalerande grymhet. 

 

För lite mer än ett år sedan åkte jag och ett gäng ungdomar till Litauen på missionsresa, vi åkte en färja mellan Sverige och Litauen och lite varstans, på toaletter och hytter fanns det så skyltar med texten om att trafficking kunde ske på båten och att vi vid minsta misstanke skulle anmäla. Och det känns så sjukt, så sinnessjukt att det tretton år senare eskalerar mitt under näsan på oss. Det är så provocerade att lagen samhället vi inte kan skydda dem, att inga kan skydda de sextonåriga flickorna som har förlorat sitt värde, sitt allt, sitt liv.

 

HÄR kan ni lyssna på den. 

 

 

Någonstans mellan jobbdagar, studenter och framtidsångest förvandlades mars-aprils gråa regnstänk till svensk tjugofemgradig sommar med knallgrönt gräs under fötterna och jag har inte alls hängt med. Inte hängt med på att det är nu som de svarta jeansen ska bytas ut till färgglada klänningar och att det är nu som de ljumna sommarkvällarna ska spenderas runt en sjö med de bästa själar jag vet. Det är ju nu som livet börjar, nu när allting annat tar slut. Nu när dagarna är blanka papper redo att fyllas med färgstänk från världens alla hörn, nu är skaparlusten är som starkast, nu är friheten här, friheten att skapa precis allt vad kreativiteten tillåter innan hösten smyger sig på med sina måste-ska-borde igen. 

 

För ett år sedan stod jag och välkomnade sommaren med vidöppna armar med världens bästa studentdag i bagaget och med naiva men eurforiska förväntningar på framtiden. I år har sinnet själen huvudet hjärtat inte riktigt hängt med. Vintern blev till vår och våren blev till sommar och någonstans därimellan blommade nya studenter upp. Dem som alltid var så små, dem som gick runt med ångest och osäkerhet i blickarna längs frias gator och dem som för ett år sedan sa den magiska meningen att nu är det bara ett år kvar. Nu är det äntligen vår tur men samtidigt dem som aldrig förstod. För studenten var ju vår. Det var vi, bara vi som skulle springa ut till Avicii, bara vi som varva krampkramar med händer i luften på scenen, bara vi som skulle dansa, eurforiska och lyckliga på ett flak med en kärleksförklaring till världens bästa mentor. Det var bara vi, vi, vi och ingen annan. 

 

Men trots det, trots att studenten är vår vår vår och ingen annans så hittar jag ändå mig själv, vandrande på sidan av gatan, på väg från jobbet, blind för sommaren och iklädd svarta jeans och jacka. Med en lyft blick som ser vackra, aningens alkoholfyllda flickor i vita klänningar och fina solbrända pojkar i svarta nya kostymer som dansar av frihet och glädje på ett flak med en kärleksförklaring men till någon annan. Det är samma sak, precis samma sak, samma beteende, samma utseende men andra människor. Människor som inte passar in i vår bild. 

 

Och det är där, där i nostalgiattacken, ett år senare som jag påminns, påminns om att en annan era har börjat. Vi som stod och skrek på flaket den där junidagen förra året, vi har växt till andra personligheter, vi har hittat nya vägar och nya drömmar. Och just där och då, när jag står vid kanten och ser euforin i nostalgin kan jag inte hjälpa att sakna dåtiden även om framtiden är så mycket bättre ljusare klarare. Med så många fler möjligheter.