I ditt hav simmar dina drömmar, dem som du vill göra till våra.

I ditt oändliga hav hittar vi hem, där finner vi identitet och kallelse, i ditt hav vilar våra skatter i väntan på att bli funna.

 Dina drömmar för oss är de droppar som fyller ditt hav till bredden, till höjden, till djupet. Där varje droppe är en magnifik del, en hörnsten av havets stora omkrets. En droppe, en kallelse, en stor dröm byggd av många små. Han som skapade havet och allt som det håller, han har en dröm, den som är större än våra egna liv. Men han har också små drömmar, dem som är till för varje droppe, dem som kommer bygga den stora drömmen, den som våra hjärtan slår för. 

 

Jag sitter med fötterna nergrävda i sanden och blicken fäst på det stora blåa havet som symbolisera alla drömmar du någonsin har drömt.  Jag sitter där, låter känslorna rusa från topp till tå, låter hjärtat söka efter drömmen som han har för mitt liv och inte den som jag bestämde, den som jag drömde redan innan jag lärde känna hans kärlek, innan jag förstod att jag var en droppe i hans hav. Han viskar och jag lyssnar ’du är en röst för de röstlösa’ och jag fylls av fler frågor än huvudet klarar av, fler känslor än hjärtat kan hålla om. 

 

Jag reser mig upp, låter en vän få höra vad som finns på mitt hjärta och sedan vandrar vi längs havets kant. Vi pratar om hur det känns att höra honom tala, hur det känns att acceptera hans kärleksspråk, hur det verkligen känns att låta sig fyllas av hans drömmar och löften istället för vårs egna tankar, våra egna lögner. 

 

Vi står i en ring och en efter en ställer vi oss i mitten, låter alla höra, höra vilken dröm som Gud har lagt på våra hjärtan, låter alla få ta del av vår droppe i hans stora hav. Vi pratar om att gå våra drömmars väg inte handlar om att vara orädd utan om att våga gå med rädslan för misstag, rädslan för otillräcklighet, rädslan för att trampa fel - att våga gå med alla rädslor under våra hälar. För rädslan symboliserar något vackert, liksom havet symboliserar hur hans små drömmar för våra liv bildar den stora drömmen han har för den här världen - så symboliserar rädslan att vi är beroende av honom, han som skapade havet, han som skapade drömmar. Och när vi vågar gå med rädslorna under fötterna så vågar vi också erkänna att ingenting är större än han som skapade himmel och jord, han som bor i oss för i hans kärlek finns det ingen plats för rädslan. 

 

Vi ställer oss på en rad längs med havskanten, låter vattnet nudda våra tår. Vi räknar till tre och vi tar varsin snäcka, lyfter handen och kastar ut den i havet. Som en symbol, som ett sätt att visa att vi är beredda att gå på den väg som han har förberedd. Att med kraft visa att vi är redo, att vi vill gå ut i den dröm som redan är skapad för oss, att vi vill identifiera oss med den droppe som han skapade oss till att vara, att vi vill vara den rösten, den handen, det hjärtat som lever ut hans dröm. Att vi vill vara den droppe som gör havet lite lite större genom att leva det liv som var tänkt redan innan vi tog vårt första andetag, leva ut den drömmen som fanns redan innan vi visste vad drömmar var. 

Nu var det längesen sist, längesen jag delade med mig av känslor, av tankar, av äventyret som just nu är livet.

Jag vet inte riktigt vad jag ska börja, vet inte vad ni vill höra, vad som är viktigt att dela med sig av. Vet inte vilken av alla delar, vilken historia som förtjänar pennans kraft. Vet inte riktigt vad jag ska berätta om, det är så mycket som händer, små saker som spelar stor roll och stora saker som spelar mindre roll. Men det är en märklig känsla att sakta men säkert vänja sig vid livet här, att stoppa alla händelser, alla upplevelser i Floridalådan och kalla dem för livet här och nu, det som bara för en månad sedan var en dröm som väntade på att uppfyllas. Det är en märklig känsla. 

 

Men jag tänkte dela med mig lite småklimpar av vardagen som hänt de senaste dagarna eller veckorna. 

Först och främst så har mitt hjärta hittat tillbaka till dansen, jag har hittat ett nytt uttryck, ett nytt språk, att använda kroppen istället för mina ord. Och Gud använder nya språk på magnifika sätt, han skapar med mig, skapar nya steg, nya snurrar, nya hopp med mig som sitt verktyg. Och det är fantastiskt, fantastiskt att få vara en del av det, att få den mlöjligheten att upptäcka kreativiteten med han som skapade den. Fantastiskt.

Baksidan kom dock när jag skulle korografera en dans förra veckan, en dans som skulle visa en annans vittnesbörd, den skulle berätta en annans livshistoria. Det är häftigt, häftigt att använda kroppen som ett verktyg, som ett språk, som sin historieberättare. Sen så hände något, jag skulle rulla på axeln, som en markant del av berättelsen, som en av de stora pusselbitarna. Och det går bra tills jag testar en gång till och jag landar fel, snurrar huvudet, landar på sidan av ryggen och för en sekund tappar jag andan. Tänker att sånt händer, att det är ju ingen fara men det går en dag och det går två utan att smärtan blir bättre och den snuvar mig på varje andetag. Vad hände? Jag bröt ett revben, bara sådär. Utan att tänka, utan att veta, det bara hände. Och det gav ett abrupt slut på den nyfunna kärleken till dansen, med det lilla snedsteget bannade jag mig själv från dansgolvet, för sex veckors tid innan benet har läkt ihop igen. 

 

Men fantastiska saker har också hänt, som i fredags. Då var det alla hjärtans dag här men istället för att vara en dag av gåvor så fick det vara en dag av att ge gåvor, att ge kärlek, att ge omsorg. Dagen spenderade vi i skolan men på kvällen gav vi oss ut för lokal outreach. Jag var skrämd till kåren av att evanglisera för första gången, att faktiskt bära ansvaret av att berätta för någon annan om den kärlek som är större än allt annat, att kunna berätta med ord som mottagaren förstår. Vi delades in i olika team - ett team som skulle gå ut till de hemlösa, ett annat som skulle gå till bordeller och protituerade, ett annat som skulle till en skatepark, ett annat som skulle gå till allmäna platser där samhällets mest utsatta syntes till. Det var för mig något skrämmande som förvandlades till något stort och fantastiskt. Jag gick med de som skulle gå ut till de hemlösa och det kan ha varit det mest givande men också något av det mest surrealiska som jag har gjort. Vi delade ut rosor, berättade hur älskade dem är, berättade hur mycket Gud älskar dem, hur värdefulla dem är och vi bad för dem. Den lite mer än timman som vi spenderade ute på gatan förändrade allt och gav mig så mycket mer medkänsla, så mycket mer hjärta för dem som behöver Jesus som mest, så mycket hjärta för de som känner sig ovärda. Fantastiskt att få älska människor som tror sig vara oälskade. Ovärderligt att få vara någons ljus, att få ge dem en gnutta hopp genom att säga, genom att visa att det finns någon som älskar dem mer än vad de någonsin kommer förstå. åh. Jag älskar den känslan!

 

Och i söndags cyklade jag till stranden, det tog 1h och 20 minuter att cykla dit och 45 minuter att cykla hem (ja, jag kom vilse. flera gånger!) Men det var skönt att få spendera tid själv, att få sitta i lugn och skriva ett brev, äta ett äpple, förundras över det magiska havet. Bara fantastiskt att få vara själv för en stund, låta tankarna tänkas, låta känslorna kännas utan att behöva yttras. Här blir den tiden så mycket mer dyrbar, den som fyller en med energin till att vara energi, till att ha energi för andra. Men också tid till att processera allt som händer, allt som Gud gör, allt som hjärtat fylls med. 

 

Men tid för sig själv är mer än okej när det ser ut såhär:

 

Igår var ett äventyr. Vi tog sovmorgon, åt frukost och gick till bussen som skulle ta oss ner till havet och stranden. Väl där åt vi pizza, glass, drack kaffe och köpte macarons i fina förpackningar. Vi gick till stranden, tog bilder, förundrades av att solen skiner och firade in februari med att doppa fötterna i ett blågrönt hav. 

 

Sedan sprang jag och Anna till bussen, väntade på den i 45 minuter innan den tillslut kom. Och vi kom äntliegn fram till kyrkan där vi lagade mat till hela skolan (saturday work duty!) 

 

Här är några småglimtar av hur första februari såg ut hos mig: