Jag sitter i sängen och tittar in i spegeln, jag ser mig själv le, större och större för varje gång medan ögonen vattnas, tåras, låter sorgen rinna av. Och leendet skalnas av, mer och mer i takt med att sorgen blir intensivare, tårarna fler och kontrollen mindre. 

 

Jag blundar och allt spelas upp, bild efter bild och minne efter minne. Och med en ständig påminnelse, en ständig önskan, en ständig bön. Bara en gång till, bara en gång till, snälla. Låt mig bara få uppleva det en gång till. Kom tillbaka. 

Låt mig bara få sitta i din soffa och kolla på TV med dig, en gång till. Låt mig få vakna upp i din säng och se dig läsa morgontidningen vid köksbordet, bara en gång till. Låt mig få sitta i ditt uterum och prata om alla mina drömmar, om hur jag ska ta över världen.  Låt mig få höra ditt lilla ironiska skratt, ditt flin men med den ständiga glimten i ögonen, ögonen som sa att jag kunde nå precis hur långt jag ville. Snälla, bara en gång till, låt mig bara få uppleva livet med dig,  en gång till. 

 

Det är surrealistiskt att tänka på dig i dåtid, som något som var men inte längre är. Som någon jag kände men inte längre känner. Helt, ursäkta med jävla surrealistiskt att min fristad, min barndom, min sjuttonåriga trygghet är som bortblåst. Försvunnen. Du som lärde dig min sjukdoms behandling, du som köpte nybakade frallor till mig efter skolan, du som lärde mig godhet, du som alltid sov på soffan för att jag skulle få sova i din säng. Du som alltid trodde på mig, mer än  någon annan och du som gav mig en obegränsad mängd med kärlek och omsorg. Du som ägde min fristads hus, ditt hus, där det rådde total frihet för en liten flicka som jag.

 

Helt surrealistiskt att prata om dig som något som var men inte längre är. Helt surrealistiskt att jag inte fick säga hejdå, att du aldrig fick höra min tacksamhet, att du inte visste hur högt jag älskade dig.

 

Älskade älskade morfar, du var min barndoms största hjälte. Jag vet att änglarna kommer ta väl hand om dig men mitt  hjärta kommer alltid gråta efter den tomhet som du lämnar. För även om det finns en tid för allt och även om din tid var nu så kommer en bit av mitt hjärta alltid tillhöra dig, morfars lilla flicka. 

Jag spenderade helgen med mamma i Göteborg. Vi gick på stan, åt god mat och fantastisk hotellfrukost, pärlade armband åt Ung Cancer och mådde bara bra. Göteborg är en fantatisk stad, jag älskar den!