Under månaderna som jag hade i Florida, skrev jag varje vecka ett brev till mig själv, ett rått brev som den nakna sanningen om att vara tusentals mil hemifrån i en miljö som var motsatsen till min trygghetszon. Idag hittade jag breven, ungefär ett halvår efter att dem var skrivna och ångesten, glädjen, kärleken och frustrationen som var nedskribblde med en rosa penna på ett tjock papper gav mig förståelse, förståelse för hur viktiga dem månaderna var, hur viktiga striderna, kamperna, glädjeropen och kärleken som fanns där var, hur de var grunden för utveckligen som kom, hur de var grunden för den karaktär som nu är jag. En stor del av dessa brev handlar om en tjej, om en vänskap och om hur den ger själen kraft. Jag vet inte, om det är en avsaknad av inspiration nu eller om det bara finns ett behov av att visa upp hjärtats väg till dagens nutid. Skulle chansa på det senaste, att jag letade efter en text som gjorde henne rättvisa, hon i vars famn och kärlek jag fann trygghet. Så här nedan är ännu en text, som skrevs för några månader sedan, i slutet av maj när vi gick hand i hand på otrampad mark. 

----

Tiden springer iväg, som om den sprang för ett pris, för att hinna först till en utsatt mållinje. Men även om tiden springer ett maraton här och även om min tid här snart är slut så hittar tankarstormar små kryphål för att kunna krypa under mitt skinn, under mitt skal. Hur den hittar vägar att kasta mig ur balans. Hur tillbakablickar till ett liv i engagemangets tecken får mig att ifrågasätta min nyfunna närvaro, får mig att ifrågasätta hans kallelse. Jag dras med i upphetsningen av ett liv i påverkans kraft. 

Jag sätter mig på en bänk, på ett golv, på en säng, ensam med mina tankar, ensam med den orkan som härjar inombords. Liksom tystnaden faller så slåss varje tanke efter en plats att kalla hem, de kämpar för överlevnad inom mitt förstånds väggar. Tystnaden ger kampen för mycket utrymme, ger den för mycket luft att andas, för mycket plats att kalla hem. Så jag går in, går in ett kallt rum, ser två vänner sova till tonerna av en AC som droppar vatten och blåser kall luft. Fingrarna glider över tangentbordet, låter dem skapa ord som ger insidan rättvisa, ord som talar om den kamp som tankarna, känslorna och hjärtat måste föra för att hitta en strategi för överlevnad, en som håller längre än fem ynka minuter. 

Jag tänker tillbaka, ser tillbaka på den dag som har gått, på de stunder av lycka och olycka som den har bjudit på. Om stunderna av totalt utanförskap, missförstånd och besvikelse men samtidigt en påminnelse om de stunder som bestått av glädje, av vänskap och av en kärlekens kopp som aldrig rinner över men som alltid bör vara full. Vi sitter vid de skitiga borden i cafeterian och mittemot mig sitter tjejen som är min ständiga följeslagare, min förlängda arm, min skarpa klippa. Hon låter mig öppna hjärtat sköra dörrar, låter mig släppa på det tryck som ständigt ligger mot mitt bröst, hon låter mig externt uttrycka vad han lär mig, vad hans utmaningar är här och nu. Jag berättar om de strider som ligger som band för själen, för hjärtat, det som hindrar mig att blomma ut. Om stressen, om dess konsekvenser. Jag delar mina sorgebarn och hon tar min hand och med ett litet finurligt skratt viskar hennes röst att hon älskar mig, jag som är hennes partner in crime. 

Vrår av mitt inre må gråta en tår eller två för de käftsmällar som Kina har bjudit på men hjärtat dansar av den vänskap, den kärlek, den omslutande famn som jag har funnit i henne, som jag har välsignats med. En gåva från honom som bor oss om ovan, ett sätt att visa att min mening är här och att min mening är nu. Du sa att detta var en plats för livslånga vänskaper, en plats att bygga upp för att sedan kunna bygga vidare. Och din trofasthet är återigen vunnen, återigen bevisad, att du håller vad du lovar, menar vad du säger och du sa att en livslång vänskap skulle bli funnen och här är den. Holland och Sverige i ett evigt band. 

Mitt Holland och jag gick upp och ner för okända gator, längs de smutsiga gatorna och de öde gränderna. Vi trängdes mellan mängder av människor som balanserade hopplöshet och en strävan efter perfektion i sina hjärtan. Vi vandrar upp och ner för samma gator, gatorna som är vårt hem för de nästkommande två veckorna. Våra hjärtan, de brister för den skillnaden som kulturen har gjort på de människor som bor här, på hur det kan springa män och kvinnor i dyra kostymer längs samma gata som det sitter en kvinna, klädd i trasor och tigger pengar. Vi vandrar vidare, ner mot nya gator, gränder som vi ännu inte sett, människor som vi ännu inte har hälsat på. Vi vandrar vidare och vidare, för att se, för att lära känna staden som är Asiens centrum, platsen där västvärlden möter den tredje världen. 

Dagen efter, skärrad av den orättvisa som finns mitt ibland oss, den som gör sig påmind varje gång vi ser en benig man som försöker få mat för dagen eller en kvinna inlindrad i smutsiga trasor som samlar på sig pantburkar för att kunna ge sina barn ett tak över huvudet. Orättvisan skär djupa sår medan medlidandets kraft växer sig starkare och starkare för varje meter som mina fötter vandrar. Vi sätter oss ner, på en trappa utanför ett tempel och ber för den stad som nu ligger under våra fötter. Ber att den ska lära känna hoppet, kärleken, tron på han som är svaret. Att den ska lära känna djupet i Hans godhet. Jesus rör runt i våra själar, planterar en medkänsla, planterar ett hjärtas kamp för de sjuka, de fattiga, de hemlösa, de glömda. Och där, när våra hjärtan sjunger toner till hans ära, när hans närvaro känns tydligt, när övertygelsen om privilegiet att få känna honom här - då lovar vi oss själva att ge allt. Allt vi har. Vi lovar oss själva, lovar han som tog oss hit att vi tillsammans ska vara ett ljus för de röstlösa, för de som normen har gömt bakom orättvisans hörn. För de röstlösa, för ljuset, för hans rike. 

Staden som är vårt hem för de närmaste veckorna, är en stad som präglas av fattigdom, av rikedom, i en salig blanding. Runt omkring oss, långt ovanför våra huvuden sträcker sig skyskraporna och i mina ögon så drunknar de, beblandas med skyn. Jämte de vackra byggnaderna av glas finns så ostadiga sönderfallna hus vars träpålar och plåttak kan falla till marken vilken dag som helst. Och på de befolkade gatorna, där våra fötter vandrar, där sitter de, en efter en med en mugg framför sina fötter och deras värdighet bildar tårar som rinner ner för deras vackra kinder. 

I den här staden finns det största skillnaden mellan fattiga och rika, i hela världen. Och jag tror på statistiken, dens fakta bränner hål på en naiv världsbild.

Kvällen därefter packar vi ett antal påsar med mat och vatten, lägger i ett kort, ett kort som talar om den kraft, det hopp som är vårt levande vatten. Vi packar våra ryggsäckar till både höjd och bredd med dessa påsar och så går vi ut. Ut till de gator som vi har vandrat de senaste dagarna, ut till den verklighet som väntar på oss, som längtar efter medkänsla och två själar som vill göra skillnad. Vi går, fyllda av pirr, glädje och en vilja att tjäna. Väl ute på gatorna, står vi ansikte mot ansikte med orättvisans mörka ansikte. Vi låter oss ledas till de människor som ligger på Hans hjärta, till de hjärtan som han har förberett. 

Vi vandrar vidare. Under en bro, ser vi ett hem, ett hem byggt av pappkartonger. Jag tänker, i mitt stilla sinne, att en sådan verklighet finns inte. Det är bara en rad från en av Pinks ungdomslåtar, detta är ingen verklighet, inget liv. Men än en gång sprack den, den naiva världsbilden. I detta lilla hem av pappkartonger bor en man, hans namn är Lem och han är numer min vän. Han har ett vackert ansikte trots att hans hunger har gjort benen allt för synliga. Han har ett vackert ansikte trots att hans ena öga har en annan färg, ett annat utseende än det andra. Det är ett av de vackraste ansikten jag har sett, inte på grund av att han är blind på det ena ögat, inte på grund av anledningarna till hans magra benstruktur, utan på grund av alla de historier, på grund av alla de berättelser som finns gömda i hans ögons djupa färg, på grund av det livet som talar djupare än hans magra ben. Den här mannen har det vackraste hjärta som jag har sett, det lyser starkare och sjunger högre än något annat för att det bottnar i en aldrig sinande godhet. 

Vi ger honom ett av våra matpaket, frågar försiktigt om vi får be en bön för honom. Han lyser upp och han tysta röst skriker av glädje, nästan så att kvinnan som sover bredvid honom vaknar. Vi ber om att han ska få ett tak över sitt huvud, att han ska få äta sig mätt i morgon, att han ska finna tröst, tillit och frid i det namn som står högre än alla andra namn. Han nickar, ögonen tåras och han instämmer med ett ’amen’. Hans ögon lyser av en kärleksfull glädje och han säger med den skakande röst men med ett rungande självförtroende ’Gud älskar mig’. Vi nickar, nästan så att huvudet ska trilla av, mitt Holland och jag. Vi håller med honom, håller om honom som ett svar på den kärlek som han har lärt känna. Hans ögon går i kors och vi förstår att det är dags att gå, vi lovar att komma tillbaka nästa dag och med ett nickade leende kryper han igenom en träbit, intill sin säng. 

Och de dagar som följde, de två veckorna som följde spenderade vi med honom. Vi gav honom varm mat, köpte kläder försökte ge honom all den kärlek vi hade. Men ingenting, nej ingenting gick emot den mannens glädje och kärlek, ingenting gick emot hans tacksamhet, den som fick änglarna att dansa. Ingenting kändes större än hans godhet, han sparade en lapp vi lämnade på hans säng när han inte var där, för att han hälsade på sin vän som va inlagd på ett sjukhus, flera stadsdelar bort. Och nästa gång vi träffade honom så tog han fram lappen, sa att den alltid fanns i hans byxficka och med den nu igenkännande darriga rösten sa han att det  var hans finaste ägodel. 

Det var en vacker vänskap, där vi fick så mycket mer än vad vi gav, klyschigt nog. Och när vi såg honom för sista gången, så rann det tårar från våra kinder och med våra nu darriga röster så sa vi att vi kanske kanske ses igen, om våra visum kräver att vi åker tillbaka om fyra veckor. 

Våra visum krävde inte en resa tillbaka till Hong Kong. Och jag kommer förmodligen aldrig se min vackra väns ansikte igen, de ögon som berättade historier som han ännu inte hade delat med sig. Men även om det inte är mycket, så är det allt jag kan göra nu - att varje kväll be en bön för honom. Om att han kommer få ett tak över sitt huvud, att han kommer ha kläder på kroppen, att han inte går hungrig i säng varje kväll, att han sätter sin tillit till det namn som fick våra vägar att korsas. Och Lem, varje kväll tackar jag Gud för allt det som du lärde mig, som du lärde oss. Att den största kärleken, den finaste godheten och den vackraste tacksamheten, den kan bo i de mörkaste av gränder.

 

 

 

 

Lem. Photocred: Lisette de Hooge

Jag kallar på ditt namn, ber dig ta mig till djupare vatten, att kasta mig ut i det okända, ber om att få testa de nyligen formade vingarna. Vill lita med hjärta och själ på den kärlek som tog mig till andra sidan jorden. Vill tro, vill stå fast på att ditt ord är rotat djupt inom mig, att din ande leder mig dit din vilja kallar. Vill vara en stark åhörare av din röst, den som talar fler gånger än jag vågar lyssna. Vill simma i din nåds hav, låta mig formas av den evighet som finns i ditt väsen. 

Det finns så många stunder, så många stunder som hjärtats kopp rinner över. Så många stunder som mitt hjärta fylls av kärlek, så mycket kärlek för de som omringar mig, här och nu. Jag gråter lyckotårar över hur mycket kärlek som finns här, i den här platsen, över hur mycket kärlek ett begränsat antal människor kan skapa. 

Det finns människor här som har fått mitt hjärta att slå volter, flera gånger om. Människor vars ord, vars kramar ger hopp, ger glädje, visar på den kärlek som lever inom oss. Varenda människor här är fantastisk, varenda en är unik och varenda en gör mina dagar till en bättre upplevelse tack vare deras existens. 

Det är en fantastisk plats och äntligen så är det en trygg plats. En trygg plats där jag har funnit trygga människor, mina trygga människor, i vars famnar mitt hjärta kan vila. Låt mig berätta några historier om varför mitt hjärta dansar salsa till varje andetag. Om hur sårbarheten hittade vänner på andra sidan jorden, om hur människor som jag endast känt i lite mer än en månad har fått delar av mitt hjärta, nycklar in till min själ, hur dem har förtjänat tillgång till mina känslor. 

• Det finns en tjej, en fantastisk sådan. Vi hittade varandra redan från början, förlitade oss på varandra, drog oss till varandra, ville finnas där för varandra. Hon är en välsignelse bortom ord. Vi har gråtit, vi har skrattat och vi har funnit tröst i varandras sårbarhet. Vi springer efter varandra i stunder av tvivel och förtvivlan, håller oss ansvariga för varandra. Håller efter varandra i det som är litet så väl som i det som är stort. Vi delar shoppinglistor, går genom regn för att handla glass tillsammans en onsdagkväll och skrattar åt samma humor men vänskapen når också så många fler djup än så. Vi delar bitar av samma historia, kommer från samma bakgrund, grundar oss på samma tankebanor. Vi sitter vid köksbordet och pratar, delar tankar om livet, om kampen i att förstå sitt eget livs värde, kampen i att grunda sig i Guds kärlek. Vi finner så mycket liv i varandra, får så mycket utbyte av varandra. Vi älskar och blir älskade av varandra, grundar vår vänskap på något djupare än att vi säger ’palmtree’ varje gång vi känner igen oss i varandra. 

• Sedan finns det ännu en tjej, ännu en fantastisk sådan. Hon är allting som jag inte är, två personligheters motsats. Hon använder slang i varannan mening, är en jeanstjej och kan spela fler instrument än vad jag kan räkna till och sjunger som en ängel. Men hon är också så mycket djupare, så mycket mer än att hon skrattar åt alla skämt eller hennes iver att lära sig svenska. Hon bryr sig så innerligt, älskar människor så genuint. Hon gör små saker, säger små ord men de har en så mycket större betydelse än vad hon någonsin kunde ana. Hon vet förmodligen inte att varje gång hon vill lära sig ett nytt svenskt ord så dansar mitt hjärta eller att när hon kommer till där jag sitter och vi pratar en stund om innerliga saker och så frågar hon om jag vill be med henne för hur outreach-teamen kommer se ut. Och hon vet inte om det men när hon ber om att vi ska hamna på samma team så gråter vartenda cell av tacksamhet. Hon är inspirerande, så genuin, en sådan glädjespridare. Hennes skratt, hennes humor, hennes energi får hela omgivningen att garva. Det är inspirerande att höra dina ord, de håller så mycket visdom men också så mycket kärlek. Få ord kan beskriva den glädje som hon sprider, den kärlek som hon delar, den tryggheten som hon ger, den närvaron som får mig att känna mig trygg på en plats som är mil bort ifrån vad jag håller om. 

Det finns så mycket kärlek här, så många vänskaper som byggs för att bygga oss starkare. Det finns så  många historier som jag skulle kunna berätta, som många vänskaper som jag vill dela med mig av, som jag vill visa världen. 

Det finns inte riktigt ord att beskriva hur mycket dessa människor kommer betyda för mig när vårt äventyr går mot sitt slut, det äventyret som knappt har börjat än. Men mitt hjärta längtar efter att få spendera tid, att få investera tid i människor som får mig att känna såhär, som får mig att känna kärlek, trygghet och vänskap när ens värld vänds upp och ner. Och här nedan följer en liten, liten del av alla de människor som utgör en så stor del av mitt liv just nu:

 

 

Photo cred: Grace Clarke

 

Ett blankt papper och ett huvud som går på högvarv.  Det är mer än tusen tankar som går genom huvudet när hela ens värld, allt som var ens existens förvandlas till något nytt, när ens verklighet blir en annan. När det skiljer ett hav och tusentals mil mellan den verklighet som var och den verklighet som nu är. Och det är en intensiv och omtumlande verklighet. Vi lever i samma hus, spenderar alla dygnets timmar tillsammans och för sju dagar sedan var vi totala främlingar för varandra. Det finns så mycket liv här, så mycket kärlek, så mycket tålamod, så mycket nåd.

Den överrumplar mig ofta, den här platsen överrumplar mig. Det är en plats av frihet men också en plats av tillväxt, utmaningar och av ständigt förändring men framförallt är det en plats där Guds närvaro regerar. En plats med olika människor, olika bakgrunder och olika personligheter men med en gemensam avsikt, att ära honom med allt vi har, allt vi gör, allt vi är. Allt till honom, han som har kallat oss till att bära hans namn till dem som inte hört hans röst, sett hans mirakel eller känt hans närvaro.

Det är en plats av kärlek, en plats av frihet, en plats av tillbedjan och också en plats av ständig förändring, ständig förbättring, ständigt liv. En plats fylld till bredden, till höjden, till längden med liv och liv i överflöd. 

2014, jag har längtat efter dig. Längtat efter att du ska komma, komma och smeka mig med dina oskrivna blad, med dina drömmar och med din ovisshet. Jag vet med största möjliga säkerhet att du kommer förvandla mig och ge mig drömmar som mitt hjärta inte vet om än. 

2014, du kommer ge mig liv. Nytt liv. Hos dig kommer jag att göra saker som jag aldrig förr har gjort. Jag kommer att leva på andra sidan jorden, leva för andra människor, leva enbart på hans kärlek. Hos dig kommer jag att finna människor, människor som jag kommer växa med, växa av och växa genom. Hos dig kommer världen lära mig uppskatta livet, kärleken och allt som ryms därimellan.

2014, du kommer att välta mig. Hos dig kommer hjärtat att känna smärta, hos dig kommer förvandling göra ont och hos dig kan kärleken kännas strypt. Hos dig kommer jag tro att kärleken kvävts och styrkan gömts och jag kommer tro att närvaron är bortblåst, att hans vilja slutar innan den knappt har börjat. 

 Men 2014, du kommer också att ge mig mer kärlek, hopp och tro än ens min vildaste fantasin kunde förutspå. Du kommer förverkliga sedan länge bevarade drömmar och du kommer att ge mig ett liv som jag aldrig kommer vilja byta ut. Du kommer att mäta mitt hjärtas begär och hos dig kommer jag finna mig själv.

 2014, du kommer att vara konkret. I dig kommer jag skriver fler och fler lovsånger till hans ära, jag kommer komma nära närmare honom och jag kommer känna mig rotad i honom, så mycket att vi kommer förbli oskiljaktiga. I dig kommer jag få känna sann gemenskap och jag kommer få vandra genom motgångar med människor som förstår, med människor som har ögonen fäst på samma punkt som jag. 

 2014, hos dig kommer jag få se val vinnas och liv förvandlas. Hos dig kommer jag få dra människor till honom, leda dem hem. 2014, hos dig kommer jag att bli frimodig. Frimodig i tro, frimodig i mission. Hos dig kommer varenda rädsla övervinnas av kärleken. 

2014, du kommer att ge mig liv. Och jag kommer att få fylla dina blanka sidor med min vandring, en vandring som bara är början men en vandring som också ständigt kommer att påminna mig om att ingen når slutet utan en början som sätter målet, som lyfter blicken och som fäster den på livets mittpunkt. 

2014, nu är jag din. Jag springer mot dig med öppna armar, vi kommer trivas ihop, du och jag. Jag ser fram emot att spendera 365 dagar med dig.